Radera Instagram-appen och ring facket
Det fanns egentligen bara ett mantra min mamma trummade i mig under min uppväxt: Se alltid till att tjäna dina egna pengar.
Jag tänker på det när jag följer den erbarmliga soft girl-debatten; det nya ”konservativa” kvinnoidealet att bejaka sina ”feminina sidor” (städa, tvätta och hålla på med yoga) och i gengäld låta en man stå för försörjningen.
Det är en perfekt mediestorm en rätt tråkig marsmånad i konungariket Sverige, där Gudrun Schyman upprepar vad Gudrun Schyman alltid sagt och där en ung kvinnlig sverigedemokrat tycker det är hög tid att man ska ”slippa få skit på sociala medier” om man väljer att bli hemmafru (vet du vilken annan grupp kvinnor som tenderar att vara hemma, ta hand om barn och inte arbeta?!).
Vi må leva i djupt konservativa tider, men den här femtiotalsposen har förstås inget med verkligheten att göra. Den generation som blir vuxen i detta nu utgörs av flickor med höga betyg och pojkar med dålig läsförståelse. I flera storstäder i Europa tjänar kvinnliga singlar redan mer pengar än singelmän. Om hemmafrun alls skulle återvända, vilket känns tveksamt, kommer hon att komma i skepnaden av en man.
Men så här har det ju inte alltid varit.
Tillbaka till min mamma, som inte jobbade på en hedgefond och negligerade sina barn när vi växte upp, utan är en helt vanlig pensionerad medelinkomsttagare från offentlig sektor, gift med en annan pensionerad medelinkomsttagare från offentlig sektor (hej pappa!). Däremot såg hon jämnåriga kvinnor gå ner på deltid när barnen kom – mitt minne är att alla andra mammor var lediga på fredagarna för att ”städa inför helgen” på 90-talet – och hur de förlorade ekonomiskt inflytande i förhållande till sina män. Nu, när deras män börjar dö, är de ensamma med låga pensioner.
Man behöver inte vara feminist för att räkna ut att det blir så här. Man behöver bara ha mellanstadie-kunskaper i matematik. Tack vare matematik vet vi också att ungefär vartannat äktenskap spricker. Fortsätter trenden blir det ännu fler skilsmässor bland de som bildar familj nu, vilket innebär att en hel generation soft girls riskerar att plötsligt sitta där på pilatesbollen helt utan inkomst. (Jag utgår från att samma kvinnor inte heller skaffar hemförsäkring, risken för inbrott är ändå betydligt mindre än att ett förhållande tar slut.)
Det nya hemmafruidealet som ”systemkritik” då? Finns det något subversivt i att kvinnor ”hoppar av ekorrhjulet” med allt övertidsarbete och krav på att visa upp ett perfekt hem?
En tanke: Kanske är lösningen inte en man som försörjer er, kanske behöver ni bara radera Instagram-appen och ringa facket.
Det är en naiv idé att kvinnor först ska gå ner i tjänst för att ”systemet” (männen) eventuellt ska hänga på. Att kvinnor jobbar mindre borgar bara för att män orkar jobba mer eftersom de har någon som sköter markservicen på hemmaplan. En arbetstidsförkortning – bra för hälsan, klimatet, livskvalitén – måste förstås ske kollektivt.
De allra flesta kvinnor (och män) är nu över huvud taget inte upptagna med att ha en karriär. De går till jobbet, arbetar och går hem utan några utsikter att avancera eller bli ekonomiskt oberoende. Man arbetar för att det är pengar som betalar mat, hyra och kläder till barnen. Inte ens yogaklasser är gratis.
Som Katrine Kielos-Marçal skriver i sin frustande uppgörelse med soft girl-trenden: Du kan inte vara fri som kvinna om du inte har egna pengar.
Anna Björklund konstaterar i GP att kvinnliga politiker och skribenter från höger till vänster tycks eniga om detta. Och det säger väl det mesta. Det här är en allmän kvinnlig erfarenhet. Det är inte en politisk positionering, inte ett medlöperi med marknadsekonomin, inte en värdering. Det är fakta. Välavlönade kulturskribenters cosplay med feministiska tabun ändrar inte på det.