Korkat av Karolinska att skrota ”Min Barnmorska”

Irena Požar om att våga föda barn när vården fungerar

Fatima lyssnade på vartenda ord jag sa i över en timme. Hon antecknade, nickade, ställde frågor. Hon var trygg och lugn. Jag kände att jag längtade efter att föda mitt andra barn. 

Johanna slog ihop händerna och log stort när jag sa att jag ville ta revansch. Hon mätte mitt blodtryck, min mage, min rädsla och min oro. Jag var trygg och lugn. 

Anna sa: ”vad roligt att det är på gång! Jag möter er på förlossningen.” Hon tryckte på mina knän, gav mig smoothie och fyllde en pool med varmt vatten. Allt var tryggt och lugnt. 

Fatima, Johanna och Anna är barnmorskor som tillsammans suddade bort min misstro till förlossningsvården som växte sig stark i samband med att jag födde mitt första barn. De fick mig att tro på min egen förmåga att föda och sjukvårdens förmåga att stötta mig i det. 

Anna tog emot mitt andra barn, Johanna höll min hand, Fatima svarade i jourtelefonen när jag grät av amningssmärta och behövde råd för att kunna mata min bebis. 

Min son blev i dagarna en månad gammal och nu jobbar ingen av de tre barnmorskor som hjälpte mig att hjälpa honom till världen kvar. Jag mötte dem inom projektet ”Min Barnmorska”, som syftar till att ge gravida kvinnor möjlighet att träffa och få vård före, under och efter förlossningen av en liten grupp barnmorskor som man lär känna under graviditeten. 

Nu ser det ut som att projektet, trots otroligt fina resultat, kommer gå i graven på grund av Karolinska sjukhusets ledning. 

”Min Barnmorska” har funnits sedan 2018 och den slutgiltiga utvärderingen kom för drygt en vecka sedan. I resultatet kunde man se att de 1 763 kvinnor som fött inom ramen för ”Min Barnmorska” hade signifikant färre medicinska interventioner (som till exempel induktion, epiduralbedövning, värkstimulerande dropp och klipp i mellangården), färre planerade kejsarsnitt och fler spontana vaginala förlossningar. Vårdtiden för kvinnorna var kortare och färre barn föddes för tidigt. Inte ett enda barn dog i magen. 

De födande kvinnorna har varit jättenöjda och den positiva upplevelsen har gett ökat självförtroende och bättre grund för ett fint och fungerande familjeliv.

Samtidigt har barnmorskorna som arbetat inom ”Min Barnmorska” uttryckt arbetsglädje och känt att arbetsmiljön har varit god – något som knappast är förknippat med barnmorskeyrket på landets förlossningsavdelningar i dag. Barnmorskebristen är stor, och den lär knappast bli mindre när evidensbaserade projekt som uppskattas av de anställda läggs ner – dessutom av personer som helt uppenbart saknar förståelse och kunskap för förlossningsvården och kvinnorna som finns i den. 

Ledningen på Karolinska har bestämt sig för att slakta det schema som fungerat så bra, och minska på beredskapstiden för barnmorskorna. Det innebär att tillgängligheten för de födande minskar, vilket är den stora grundbulten i vårdformen som internationellt kallas ”caseload midwifery”. Region Stockholm har finansierat projektet, tanken är att det ska ingå i vårdvalet och att fler sjukhus ska erbjuda det – men vad spelar det för roll när det som är projektens själva grundkärna försvinner genom korkade schemaändringar? I en intervju med Dagens Nyheter säger Maria Söderkvist, verksamhetschef för graviditet och förlossning på Karolinska, att det i hennes värld ”handlar mer om hur man arbetsleder och planerar för arbetet”. Saken är bara den att förlossningar är extremt svårplanerade, varvid beredskap blir oerhört viktig för att vårdkedjan ska fungera. 

Förutom Fatima, Johanna och Anna har ytterligare 9 av 16 barnmorskor som arbetat med projektet sagt upp sig. Två till är på väg bort. Och på Karolinska i Huddinge har 30 barnmorskor totalt lämnat sedan årsskiftet. Läget är så akut att en BB-avdelning fick tömmas förra veckan, och bland de som valt att föda på Huddinge prioriteras nu de med svåra graviditeter – resten portioneras ut till andra kliniker i Stockholm. Ett arbetssätt som ”Min Barnmorska” hade kunnat locka fler till förlossningsvården i en tid där det behövs mer än någonsin, men i stället blir det precis tvärtom. 

Jag stöttar upp min dator mot min bebis valkiga rygg. Det rinner mjölk ur hans mungipa. Han är min sista bebis, han är min sista bebis, tänker jag. Ändå sparar jag de urvuxna, söndertvättade kläderna i storlek 44. Man vet ju aldrig. Fast en sak vet jag: jag kommer aldrig våga eller vilja genomgå en graviditet och förlossning om det inte sker i en sammanhållen vårdkedja likt den i ”Min Barnmorska”. Jag är inte ensam om att känna så.