Förbjudet för Gaddafi – men inte för Israel

Det var alldeles utmärkt att franskt

attackflyg slog ut den pansarkolonn som den libyska förtryckarregimen sänt mot landets näst största stad Benghazi. Det fanns all anledning att ta den galne diktatorn Muammar Gaddafis hotelser på allvar. Han förberedde en jättelik massaker på sin egen

befolkning.

oklart Ingen kan säga vad den västerländska krigskoalitionen har för avsikter i Muammar Gaddafis Libyen utöver det som FN-resolutionen legitimerar.

Attacken var alltså legitim till följd av en resolution i FN:s säkerhetsråd som syftade till att upprätta en flygförbudszon över Libyen, för att hindra Gaddafi att använda flyg för att attackera sin egen civilbefolkning.

Så långt är allt enkelt. Efter att det så kallade världssamfundet misslyckades på 1990-talet med att skydda civilbefolkning från massmord eller rentav folkmord (Jugoslavien, Rwanda) så har internationell rättstillämpning justerats. Det är också utmärkt.
 

Men sen blir det inte så enkelt. För ingen kan säga vad den västerländska krigskoalitionen har för avsikter utöver det som FN-resolutionen legitimerar. Är vi där för att avsätta Muammar

Gaddafi? För att underblåsa de frihetens vindar som blåser över hela arabvärlden? För att klyva Libyen i två länder? Får Muammar Gaddafi vinna inbördeskriget om han bara tar det mer försiktigt med mördandet av civila?

Ingen vet. Svaret blåser i vinden.
 

Mot den bakgrunden framstår de krigiskt upphetsade borgerliga politikerna och deras ledarskribenter just nu som mindre genomtänkta, för att uttrycka saken mycket artigt. De vill skicka sex Jasplan till Libyen. Det behöver man inte vara principiellt emot, om det finns legitima skäl. Men ingen tycks fråga sig vilka mål dessa svenska plan skulle ha att beskjuta. Det libyska flygvapnet är utslaget, liksom större delen av luftförsvaret, just så som FN-resolutionen

legitimerade. Vad finns då kvar för svenskt attackflyg att slå emot? Inte heller det tycks någon veta.

Man skulle kunna tänka sig att det svenska flygvapnets enda uppgift vore att visa vingarna med tre kronor över libyskt luftrum för att understryka att den militära insatsen mot Muammar Gaddafis regim är internationell och inte amerikansk. Om nu det är det svenska flygvapnets mål så är det fullt i sin ordning. Möjligen lite dyrt. Problemet är fortfarande att ingen vet.
Mot den här bakgrunden framstår krigsivern hos våra vanligaste bomb­liberaler som något svårtolkad. Liksom alla senkomna solidaritetsdeklarationer med de arabiska folken och deras rätt till frihet och demokrati.

Rekord i fräckhet presterar Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) i sin blogg där han utpekar Per Gahrton, Mattias Gardell och mig som fienden i den nu aktualiserade debatten: ”Sanningen är att de tre g-na har aldrig bekymrat sig över arabers fri- och rättigheter. De har hellre valt att se världen som en konflikt mellan vad de anser påstådda demokratier och i deras ögon verkliga demokratier. Därför hatet mot Israel och USA”.

Det är visserligen grumligt skrivet, men man får anta att moderatpolitikern menar att Mattias Gardell (en av organisatörerna bakom Ship to Gaza), Per Gahrton (under flera år ordförande för Palestinagrupperna i Sverige) och jag själv är anhängare av diktatur och att vårt engagemang för araber inte gills, eftersom det handlat så mycket om Palestina som bara motiveras av ”hatet mot Israel”.

Det är just där det klämmer i den liberala skon, Gunnar Hökmark är nämligen sen många år en av de ledande aktivisterna inom den svenska Israellobbyn.

Så låt oss därför göra ett enkelt solidaritetstest när det gäller arabisk civilbefolkning. Mellan den 27 december 2008 och den 18 januari 2009 genomförde Israel en lång serie krigsförbrytelser som riktade sig mot civilbefolkningen i Gaza. Mer än 14 000 bostäder och 68 regeringsbyggnader raserades. Bland bombmålen fanns såväl sjukhus som moskéer och FN-byggnader. De största palestinska förlusterna i människoliv var civila. Israel använde sig av vit fosfor mot civilbefolkningen och mördade ohyggligt mycket effektivare än vad Muammar Gaddafi lyckats med.

Då fanns inte en enda borgerlig politiker, i synnerhet inte kretsen kring Hökmark, som krävde några internationella krafttag mot de israeliska krigsförbrytarna.

Det som, med rätta, är förbjudet för Muammar Gaddafi skulle alltså vara tillåtet för Israel. Så mycket för borgarnas nymornade solidaritet med arabisk civilbefolkning.

Vi vet inte hur det kommer att gå i de olika arabiska upproren mot diktatur, även om en utbredd förhoppning i hela västvärlden tycks vara att demokratin skall segra. Det enda vi vet säkert är att just palestinierna ligger främst i den arabiska strävan mot demokrati. Så om det är något Västvärlden, däribland Sverige, skulle kunna göra för att stödja en demokratisk utveckling i arab­världen så vore det att behandla den israeliska ockupations- och förtryckarpolitiken lika beslutsamt, om inte lika krigiskt, som vi nu tagit itu med Muammar Gaddafi. Då skulle världen bli bättre.

Följ ämnen i artikeln