Människor som har det bra lustkastar flaskor mot klipporna
På buss 334 sitter ett äldre par i gympaskor och blå fritidsjackor. Mannens skosnören har gått upp, så jag pickar honom på axeln och innan jag hinner böja mig fram och knyta dem så säger han tack, han ska fixa det.
När en så gammal människa välter så välter de för sista gången. Det är därför de inte lyfter på fötterna när de går, antar jag.
Hans fru sitter mittemot honom och läser i en gammal bok med vad som ser ut att vara tabeller. Ni får tycka vad ni vill, men jag tog en smygbild med mobilen och zoomade in.
Kvinnan, som kanske är på det åttiofemte sitter och pluggar franska verb.
När paret kliver av viskar vi au revoir mot hennes rygg. Stark ömhet känner vi.
Jag och min kollega Clara ska bussa och båta oss ut till Sandhamn den soligaste dagen i april och vi är nervösa. Kan vi vara säkra på att vi är på rätt buss och kan vi vara säkra på att båten väntar?
Och nu heter plötsligt en busshållsplats nästan likadant som den där vi ska kliva av.
Jag tar mig fram till busschauffören som med en uppgiven suck plockar ut sin högra bluetooth.
”Är det här vi ska kliva av om vi ska med båten?”
Busschauffören ser ut att tänka på lite olika saker att svara och bestämmer sig till sist för ”Ser du något vatten eller?”
Ah, Stockholmscharmen!
Jag ramlar mig tillbaka till min plats och lugnar Clara med att båten kommer ligga i havet.
Vi angör ett vårtomt Sandhamn med arbetsfordon och stora säckar fyllda med byggavfall längs grusvägarna. Det är stökigt och rörigt men renons på folk vilket passar oss fint.
På den andra dagen köper vi spansk hårdost och fransk mjukost, vindruvor och kex och tar en sen lunch på klipporna ut mot yrvaket båtfolk som sträcker ut skroven mot det iskalla glittret och om det är avund du känner nu så vet du vad mat på en klippa gör med människor.
För att hitta lä så letar vi oss upp på berget och överallt ligger sådant du inte tror att man hittar på vackra öar täckta av snickarglada hus.
I skrevor och i tussiga grästuvor ligger krossade glasflaskor.
Jag försöker hitta förklaringar i naturen. Är det fåglar som har släppt flaskorna mot klipporna? Har de ridit hit överst på höstens stormvågor?
Finns det kriminalitet på en dyr ö i havet annat än den som handlar om att måla med förbjuden båtfärg?
Folket i Sandhamn har båt och har de inte det så har de hus, eller så tar de in på Seglarhotellet.
En förmiddag vid vår skrivplats såg vi en helikopter landa på en en smal brygga, så en sån kan man också ta. De som krossar flaskor i Sandhamn har pengar och det gör något med mig att tänka på det.
Jag vet inte varför människor som har det bra lustkastar flaskor mot klippor framför en av Sveriges skönaste utsikter.
Kanske sitter de med Polo Ralph Lauren-jackor över axlarna, skålar i solnedgången och kastar resterna i en triumfatorisk båge och på vägen hem pratar de om hur jävligt det är med gängkriminaliteten som sprider ut sig.
Gängkriminalitet kan förklaras, krossa glas är bara lyxkriminalitet och jävla ”terrorister”, om ni ursäktar det franska verbet.