Förövarna är inte monster – sexuellt våld och kvinnoförtryck är strukturellt
Publicerad 2023-09-12
Danny Masterson mindes jag själv inte vid namn men i slutet på förra veckan dömdes han till trettio års fängelse för två våldtäkter.
Har du också svårt att minnas är det i alla fall han som spelade den flummigaste hippien i den en gång populära tv-serien ”That 70’s show”.
Komedin, som handlar om ett gäng tonåringar på 70-talet, hade premiär i slutet på nittiotalet och gjorde inte bara Masterson världskänd utan också Mila Kunis och Asthon Kutcher.
Kunis och Kutcher är riktiga darlings i Hollywood.
De lärde känna varandra under inspelningen av serien, då Kunis var 14 år.
Många år efter att serien avslutats förälskade paret sig och 2015 gifte de sig.
Kutcher, som först blev känd för att vara en skön snubbe, har på senare år gjort sig känd för att ha ett samvete. Bland annat arbetar han emot barntrafficking.
I helgen åkte deras varumärke på stryk.
Paret hade skrivit varsitt brev till domaren i Mastersons rättegång, för att vittna om Mastersons goda karaktär i ett försök att hålla straffet nere.
I breven liknade Kunis sin gamla kollega vid en storebror och Kutcher intygade att han utan problem skulle lämna Masterson ensam med sina barn.
(Snälla gör inte det!)
Båda berömde också Masterson, som är scientolog, för att han inspirerat dem att leva ett drogfritt liv.
Ironiskt, med tanke på att han drogade kvinnorna han våldtog.
Det är svårt att acceptera att människorna vi älskar också är förövare.
Men visst hade man hoppats att Kutcher som jobbar mot sexuellt våld skulle veta bättre.
Den konstigaste grejen under #metoo var att ingen kände en våldtäktsman.
Bara ett par tre stycken fick bära hundhuvudet.
I Sverige kan nog alla som följde debatten rabbla namnen på de få män som fick stå till svars offentligt. Och också namnen på kvinnorna, som vågade berätta.
Böcker skrevs om efterdyningarna, pressetik diskuterades och människor gjorde avbön till höger och vänster. Snart blev många av männen martyrer och allt det här gjorde att man till sist nästan glömde var det var #metoo ville ha sagt:
Att sexuellt våld och kvinnoförtryck är strukturellt.
Förövaren är inte en ensam galning och mäns våld mot kvinnor är, i ett patriarkalt samhälle, inte en anomali utan en förutsättning.
När jag i somras läste en bok om Harvey Weinstein-fallet störde jag mig på att han ofta framställs som ett monster.
För ett monster är inte mänskligt och är Weinstein inte mänsklig är han ett undantag och är han ett undantag ligger problemet inte särskilt djupt.
Kort efter att Kunis och Kutchers brev läckt postade paret en video på Instagram, där de lite allmänt förklara sitt stöd för olika sorters offer.
Som så ofta när publika personer handlar under press för att rädda sitt rykte blir resultatet tomt. Videon landade inte bra hos följarna.
Diskussionen som blossat upp efteråt är däremot viktigare.
Bland annat delade komikern Kathy Griffin med sig av att hennes nu döda bror var pedofil och hur hon utan framgång försökt stoppa honom.
Videon var, bredvid Kunis och Kutchers varumärkesängsliga skit, smärtsam men också uppfriskande ärlig.
Framför allt var det en nykter påminnelse om förövaren inte är mannen i busken.
Han är vår kollega och vår vän. Vår pappa och vår bror.