Husse är farligare för Fido än vargen

Länsstyrelsen i Stockholm meddelar att det inte blir någon skyddsjakt på vargen som dödade en hund utanför Norrtälje.

Det ska Sveriges jägare vara tacksamma för.

Om vi tillåter skyddsjakt så fort någon dödar en hund skulle vårt land omedelbart sjunka ner i barbari.

Det är en sak att avliva vargar, som enligt statistik från Agria Djurförsäkring dödade eller skadade elva jakthundar förra året.

Det må också vara hänt att skjuta det lodjur som gav sig på en hund, för att inte tala om älg (sex hundar) och vildsvin (93!).

Detta kan passera eller till och med vara nödvändigt i ett civiliserat samhälle.

Jakt är, förutom ett nöje för en del av befolkningen, under vissa omständigheter ett försvarsverk mot naturen.

Utan jakt skulle rådjur trafikera Kungsgatan i Stockholm, till glädje enbart för tyska turister.

Hur ofta har vi inte fått höra att hunden inte blott är husdjur utan också en medlem av familjen, en kamrat i jakten, varför vargens attack är särskilt fruktansvärd.

Människans bästa vän måste skyddas från den som skadar och dödar den.

Svenska jägare vådasköt förra året tolv hundar, enligt statistik från Agria. Husse är alltså farligare för Fido än vad vargen är.

Hur förklaringarna låter vet jag inte. Men jag kan gissa. ”Jag trodde det var en älg.”

Vilka slutsatser ska vi dra av den chockerande statistiken?

Lars Gustafsson skrev en gång en novell som handlade om fritidsfiskare.

I augusti varje år samlades de vid vattendragen.

Lokalbefolkningen anlitade en jägare som sköt av stammen.

För varje som föll rörde sig fritidsfiskarna oroligt, men strax återgick de till sina platser där de stod alldeles stilla och glodde i vattnet.

Jag är naturligtvis främmande för att dra ut resonemanget om skyddsjakt i dess yttersta, makabra konsekvens.

Men frågan hur vi ska skydda hundarna mot jägarna kvarstår.

Samhället skulle självklart inte tillåta någon annan verksamhet där drygt tio familjemedlemmar med statistisk säkerhet skjuts varje år.

Följ ämnen i artikeln