Den fromme förrädaren sålde Estland för några tusenlappar
Publicerad 2024-06-01
SAUE, Estland. Innan jag kan tala med landsförrädaren och spionen Herman Simm vill han att vi sjunger en psalm:
Lärjungarna förenades i bön,
själarna väntade…
Och efter psalmen ska vi be:
Fader vår som är i himlen…
Och sedan, efter en stunds samtal i den lilla gruppen för Bibelstudier, känner han sig redo att berätta varför han sålde ut estniska hemligheter till Ryssland.
Eller är han redo? Hur kan en gudfruktig man som Herman Simm förklara varför han för 30 silverpenningar lämnade ut sitt land, sina kolleger i polis och militär, sin kyrka? De 30 silverpenningarna blir ännu simplare översatta till dagens valuta. Arvodet från Moskva var de första fem åren 300 dollar i månaden, sedan ökade det gradvis upp till 1 000 euro.
Redan innan sveket var ett faktum såg han det komma. Han visste att ryska agenter hade börjat kartlägga honom, han visste när en agent tog första kontakten att rekryteringsfasen hade inletts.
Simm lät det ske.
– Jag förstod vad de tryckte på för knappar. Jag ville se hur långt de kunde gå. Redan vid andra mötet förstod jag att de hade mig på kroken.
Nu har vi lämnat Bibelmötet och sitter på en parkbänk utanför församlingshemmet. Därinne övar de skalor, framför oss är en lekplats där barnens skratt och rop blandas med församlingens toner.
Herman Simm är var mans niding i Estland. En landsförrädare som alla känner till. Hans fall var det första stora efter befrielsen från Ryssland 1991, det första skakande avslöjandet att den tidigare ockupationsmakten hade infiltrerat den estniska statens innersta rum.
Efter befrielsen hade Simm befordrats till polischef i Harju landskap med huvudstaden Tallinn, därefter rikspolischef, chef för avdelningen för informationsanalys på försvarsdepartementet, chef för avdelningen för skydd av statshemligheter – denne kristne patriot i kärt förvar hade sin fars medalj från befrielsekriget mot Ryssland 1918: ”Till hemlandets försvar”, lydde inskriptionen – sålde alltså ut sitt land till Ryssland.
Hans bana hade varit föredömlig på alla sätt. Kanske alltför föredömlig. Herman Simm var en man som passade in där han befann sig.
Även nu, när han befinner sig på ändhållplatsen, den lilla kommunen Saue söder om Tallinn.
Inför församlingen här, en handfull djupt troende lutheraner, berättar han att han som ettåring döptes julen 1948 i hemstaden Suure-Jaani i centrala Estland; hans familj var alltid gudfruktig.
1948 hade Sovjetunionen åter säkrat greppet om Estland efter andra världskrigets förödelse då landet först annekterades av Sovjet, sedan ockuperades av Tyskland, sedan återockuperades och blev en del av Sovjetunionen.
Herman Simm växte upp under kommunismen. Studerade kemi på Tallinns Polytekniska institut. Blev vittne till när ett ungdomsgäng bråkade och hjälpte polisen. Så blev han enrollerad till den frivilliga milisen.
– Jag patrullerade Tallinns gator på nätterna, säger han.
En föredömlig ung man, betraktad ur statens perspektiv.
Inför en tentamen i ateism åkte han hem till Suure-Jaani och konfirmerade sig i hemlighet på natten med bara prästen och en moster närvarande i kyrkan.
Var det en akt av trots mot den ateistiska kommunistregimen?
Eller ett sätt att passa in i två oförenliga världar?
– Det var absolut ingen konflikt, säger Simm. Man talade på ett sätt hemma och på ett annat på arbetet. Så var det på den tiden.
Där har han rätt. De flesta människor levde i en schizofren dubbelvärld under kommunismen.
Samtidigt gick han med iver in för sina studier. Han plockades upp till polisakademien i Moskva.
De åren var mina bästa, säger han. Utbildningen var på topp, de yppersta lärarna fanns där, de främsta kriminologerna. Och alla intressanta människor han mötte i imperiets huvudstad – imperiet som sträckte sig från Östersjön till Stilla havet! Konstnärer, skådespelare, kompositörer, filmskapare.
Ja, det var en lycklig tid.
Tillbaka i Estland gjorde han en bra karriär i milisen, inte enastående, men god. Han dekorerades, befordrades, slutade som överste. Naturligtvis hade han kontakt med hemliga polisen KGB. Det är inget han nämner där han sitter på parkbänken mellan den lutheranska församlingens toner och skratten från lekplatsen. Men han nämnde det i polisutredningen när han greps. Han bistod KGB med ärenden av teknisk natur. Inget kontroversiellt. Sådant som krävs av en polisman.
Det är den typen av svar som hemliga poliser brukar ge när diktaturerna har fallit.
När jag frågar Simm vad han är mest stolt över svarar han:
– För att jag ända sedan skolan arbetat av hela min själ.
För vad arbetade du?
– Jag hade inget mål. För att … leva.
Han är stor och tung, ger ett kraftfullt intryck trots sina 77 år.
Ibland tystnar han och tänker efter länge och väljer sina ord med omsorg.
– Det är svårt att svara när man inte kan visa alla kort.
Och lite senare:
– Råkar jag säga fel kan de ta in mig igen och jag får livstids fängelse.
Han är stolt över att han steg till att bli milisens näst högsta chef i Sovjetrepubliken Estland.
Han är stolt över att han organiserade försvaret av riksdagen på Domberget och regeringskansliet när Sovjetunionen kollapsade och Estland blev fritt. Han var en del av frihetskampen. Försvarade den nya republiken. Så vill han framställa det. Kanske är det sant.
Han är stolt över att han blev polischef i landskapet Harju i det fria Estland. Han är stolt över att han befordrades till rikspolischef.
– Arbetet har jag alltid skött av hela mitt hjärta.
Så fick han sparken. Anklagad för korruption. Han nekade. Talar fortfarande med harm om tidningarna som hetsade mot honom – de nya, fria tidningarna i det nya, fria Estland.
Nyss hade han suttit i ett ståtligt rum på Pagarigatan där polis och säkerhetstjänst hade sina lokaler. Rummet hade tillhört överbefälhavaren Johan Laidoner i det fria Estland mellan världskrigen. Till och med möblerna var kvar, gedigna möbler av högsta kvalitet värdiga en viktig man i staten.
Simm berättar hur hårt han arbetade i kaoset när Estland blev fritt, om korruptionen och den ohyggliga brottsligheten, våldet, morden. ”När våren kom stack mordoffrens fingrar upp ur snön som snödroppar. När jag gick till arbetet på morgonen visste jag inte om jag skulle komma levande hem på kvällen.”
Så tvingades han lämna det vackra, imponerande rummet. Förra chefen för säkerhetstjänsten Arnold Sinisalu säger att Simm hade högre tankar om sig själv än vad hans kompetens motiverade. ”Han var ett skämt”, säger Sinisalu, ”jag tog honom inte på allvar”.
Sinisalu var ung då och hade just börjat i polisen, Simm på väg att bli gammal.
Sinisalu hade framtiden för sig, Simm fann sig stående på gatan med en ynka pension som motsvarade 500 svenska kronor i månaden. Efter ett liv i statens tjänst. Två staters tjänst.
– De ville inte ha mig. De skrattade mig i ansiktet. Överbefälhavaren skrattade mig i ansiktet.
Kanske var det då den ryska underrättelsetjänsten aktiverades.
– Ryssarna började bevaka mina barn, mina släktingar, säger Simm. De förberedde värvningen.
Han tystnar en stund igen.
– Tänk själv. Du är gammal och samtidigt tillräckligt ung. Du har ingen inkomst längre. Du har känslan av att en yxa hänger över huvudet på dig.
Han fick ett nytt arbete på försvarsdepartementet.
– Ett tomt rum. Ett skrivbord. Stol. Klädhängare. Det var allt. Jag kallades byråchef men var ensam. Informationsanalys. Det var min uppgift sa de. Det hade inget med analys att göra. Jag sammanställde några dokument.
Den hösten 1995 lämnade han för första gången över hemliga handlingar till sin kontaktman.
Den ryska underrättelsetjänsten hade vetat precis hur den skulle fånga in Herman Simm.
– De talade till min sårade självkänsla. De frågade, vad har du fått för att du har slitit och försvarat Estland?
Simm förstod precis vad de gjorde, och han fortsatte framåt.
– Det spelade ingen roll att jag satt på kroken. Jag var besviken på så många saker.
Han säger att han var på det klara med hur det skulle sluta.
– Fängelse eller bli dödad.
Till de två första mötena med sin ryska handledare bar han skyddsväst och pistol. Sedan la han av västen men pistol bar han alltid, antingen en Walther som var lätt och smidig under kavajen eller en tyngre tjeckisk CZ under vinterrocken.
Han lämnade filmrullar och fick nya att använda. Problemet var att mitt ansikte var känt, säger han. Så efter ett par år träffade han sin handledare utomlands
Betalningen erhöll han i kontanter, men pengarna var inte till mycket glädje. En man som arbetar åt försvaret kan inte leva på stor fot.
– Jag lämnade inga handlingar som skadade Estland, säger han.
Det är också sådant som personer som Simm brukar säga.
Han visste när säkerhetstjänsten började misstänka honom. Han var ju själv i branschen. ”Jag hade ju värvat folk halva mitt liv.”
De grep honom på varuhuset Rõõmu i staden Keila. Simm och hans fru Heete hade just köpt en vetekrans för att åka till Heetes mor som fyllde år. Han såg bevakningen. De stod vid kassorna. När de grep honom sa han:
– Var har ni varit så länge?
Efter drygt elva år i fängelse frigavs Herman Simm 2019. Han är fortfarande gift med Heete och bor med henne i ett radhus i Saue. Även här passar Simm in. Den lutheranska församlingen har 26 medlemmar. De har valt Herman Simm till sin ordförande.
Var gjorde du av pengarna du fick av ryssarna?
– Jag gav mycket till kyrkan i Suure-Jaani där jag konfirmerades. De köpte nya fönster. Jag var kyrkans största donator.