Pressen missade alarmerande rapport om hemlig buggning
Den årliga redovisningen av statens hemliga buggning av oss passerade i vanlig ordning utan att tidningar, radio och tv intresserade sig nämnvärt.
Vilket är synd, inte minst med tanke på den aktningsvärda mängd energi som de flesta riksdagspartierna förbrukar i sin iver att ytterligare öka polisers och åklagares befogenheter.
Ta bara det senaste föreslagna påfundet, avlyssning utan "konkret brottsmisstanke", vilket översatt från orwellska betyder att det ska vara möjligt att i smyg avlyssna hederligt och skötsamt folk som inte har gjort mer fel än att vara syssling till någon gangster.
Det ligger dessvärre även till på det sätt att regeringens "redovisning av hemliga tvångsmedel" innehåller en del alarmerande stoff.
Att dessa möjligheter till att lyssna av telefoner, insmugna trojaner i datorer och James Bond-mikrofoner bakom tavlor utnyttjas så mycket som möjligt är inte egendomligt.
Jag hade säkerligen agerat likadant om jag fick min lön från en brottsbekämpande myndighet.
Mer bekymrande är att domstolarna, som ska godkänna åklagares ansökningar om tvångsmedel gentemot misstänkta brottslingar och därigenom vara en garant för upprätthållande av rättssäkerheten, tycks göra tumme upp slentrianmässigt.
Ett exempel är hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Under 2020 meddelades 5 072 tillstånd. 14 fall avslogs av domstol.
Annorlunda uttryckt: det blev negativt besked i 2,7 promille av fallen.
Det här kan teoretiskt bero på att åklagare är oerhört skickliga på att skrida till verket endast då de har juridiska förutsättningar för framgång, men som vi kommer att se längre ner i denna text tycks det inte vara fullt så enkelt och bra.
Det är liknande siffror för de övriga formerna av snokande i smyg.
7,4 promille av ärendena som rör övervakning av elektronisk kommunikation. Kameraövervakning, 9 promille. Rumsavlyssning, 7 promille. Och så vidare.
Låt oss då titta närmare på en granskning som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden publicerade i somras om hur åklagare använder sina tvångsmedel.
Det som undersöktes var hur åklagarkammaren i Eskilstuna hanterat dessa ärenden under 2018 och fram tills september 2019.
”Granskningen visar att det har funnits omfattande och synnerligen allvarliga brister i åklagarnas hantering av hemliga tvångsmedel”, var det dystra resultatet.
Åklagare hade några gånger beviljats tillstånd till övervakning utan stöd i lag och misstänkta hade upplysts om att de varit föremål för intrång i integriteten först efter att åtal väckts, vilket strider mot reglerna.
Nämnden suckar sammanfattande att ”flera av de åklagare som har hanterat hemliga tvångsmedel har saknat den kompetens och erfarenhet som krävs”.
Det finns ungefär 40 åklagarkammare i Sverige. Kanske är det så att just den i Eskilstuna är hopplös i detta avseende.
Men jag kan inte helt frigöra mig från misstanken att en närstudie av andra enheter också skulle ge ett mer eller mindre deprimerande resultat.
Och i en helt färsk rapport som rör hanteringen av hemlig dataavläsning vid ett antal åklagarkammare, konstaterar nämnden att ansökningar och tillstånd ”i flera fall innefattat anmärkningsvärt långa tidsperioder”.
Det anses i uttalandet också vara nödvändigt att för nationens åklagare hålla en föreläsning om vilka omständigheter som är av betydelse för bedömningen av om buggandet är proportionerlig.
Det vill säga om ingreppet i den personliga integriteten är rimligt i ljuset av allvaret i brottsmisstanken.
En godbit är förundersökningen som bedrevs mot en individ som var misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse. Samtidigt användes hemlig avlyssning, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning.
Det är ett betydande antal oskyldiga människor som i det ärendet av bara farten får sina privatliv exponerade för överheten.
Jag gör mig inga illusioner om att den här kolumnen möter särskilt mycket mer än axelryckningar och gäspningar.
Samtiden är för repressiv för att fler än några övervintrade stofiler som ännu gaggar om rättssäkerhet ska bry sig.
Och att höja ett varningens finger samma dag som rubrikerna larmar om ett gangstermord i centrala Stockholm är en mindre tacksam uppgift.
Men det kan vara värt att tänka på en sak nästa gång en justitieminister presenterar en ny avlyssningslag eller oppositionen kraxar om att för lite görs:
Den frihet vi ger upp kommer inte tillbaka.