Visselblåsaren Stefan Lundberg gick i pension i kylan
Visselblåsaren som inte kom in från kylan.
I dag gjorde Stefan Lundberg, chefsåklagaren som mobbades bort från Ekobrottsmyndigheten, sin sista arbetsdag.
Det är måndag förmiddag, Putin har höjt kärnvapenberedskapen, Kiev har vaknat efter en fjärde natt av bombningar, börser runt om i världen befinner sig i varierande grader av fritt fall.
På Hantverkargatan i centrala Stockholm står en man i övre medelåldern i en svart jacka och tilltufsat ansikte.
Den som slår larm om missförhållanden på arbetsplatsen löper risk att få betala ett pris och ett pris är vad Lundberg har betalat.
Han är på väg in till Ekobrottsmyndighetens foajé med en väska innehållande de arbetsredskap som ska lämnas tillbaka nu när han går i pension.
Dator, mobil, inpasseringskort.
Lise-Lotte Andersson, servicetekniker, ”du kan skriva att jag är allt i allo” tar emot med ett varmt leende.
– Stefan och jag har arbetat här i 24 år. Sedan myndigheten bildades, berättar hon.
Var det verkligen så här det skulle sluta?
Det har gått snart två år sedan den fackligt aktive Lundberg, mer rutinerad än de flesta, Olof Palme var statsminister då han blev åklagare, slog larm om vad han ansåg vara en utbredd tystnadskultur på Ekobrottsmyndigheten.
Om chefer som betedde sig uppfostrande och tillrättavisande, om hur det saknades visioner, om ett ledarskap som var passivt i centrala frågor.
Det ledde till en sorgligt lång rad av möten med arbetsgivaren, hot om omplacering, försök till utköp av bråkstaken och fackliga förhandlingar på lokal och central nivå.
Sömnlöshet, ångest, kroppen sa ifrån, läkare bedömde att det var en akut stressreaktion och sjukskrev Lundberg.
– Det var en mardröm.
Vi har lämnat Ekobrottsmyndigheten och den vänliga serviceteknikern, gått över Hantverkargatan och slagit oss ner i varsin fåtölj i Kungsholms kyrka, invigd 1688 i närvaro av kungaparet Karl XI och Ulrika Eleonora.
Kanske hör Gud vad vi pratar om, men att ta risker är en del av livet och Lundberg tycks inte ha mycket att dölja.
Personalärenden är hopplösa för en utomstående att ha åsikter om och jag har ingen anledning att betvivla att denne bullrige och frispråkige man kan vara jobbig.
Arbetsgivaren hävdade att han spritt oro i organisationen och haft en oacceptabel ton mot chefer.
Kanske är det sant.
Dock är det ett faktum att medarbetare slagit larm om en mobbingliknande behandling som de anser att Lundberg utsatts för.
Dock är det ett faktum att nyckelpersoner har lämnat Ekobrottsmyndigheten de senaste åren, vissa av dem i öppen protest mot generaldirektör Monica Rodrigo och hennes stab.
Dock är det ett faktum att personalen gav ledningen bottenbetyg i en nyligen genomförd medarbetarundersökning.
– Jag önskar att jag hade fått en värdigare sorti efter alla dessa år. Men personer jag har pratat med säger att det inte går att göra en värdigare sorti än den jag gör.
Efter sex månaders sjukskrivning började Lundberg arbeta igen. Han lånades ut till polisen. Fick sätta tänderna i brottsförebyggande frågor.
Den nya arbetsgivaren är så nöjd med honom att han får fortsätta även efter pensionen, som timanställd.
– Jag mår bra igen. Arbetet är en viktig del av min identitet och jag har fått jobba igen.
Under tiden har turbulensen på EBM fortsatt.
Riksrevisionen har på 67 deppiga sidor konstaterat att myndigheten är hopplöst ineffektiv.
Grov, systemhotande brottslighet konkurrerar om samma resurser som anmälningar om småföretagare som möjligen har fuskat med bokföringen.
Två högt uppsatta chefer har gått ut i Dagens Industri och kritiserat ledningen, samtidigt som chefsjuristen gav upp och försvann.
Riksdagens justitieutskott har kallat till sig generaldirektör Rodrigo för att försöka reda ut vad det egentligen är som pågår.
Kritikerna är måna om att poängtera att det finns duktiga åklagare och utredare i organisationen. Det är i toppen det brister.
Lundberg ser ut att vara lättad över att lämna stormen bakom sig.
– Kanske ger jag mig in i politiken. Jag gillar att bedriva opinion. Ett stillsamt pensionärsliv är ingenting för mig.
Vi skiljs åt i blåsten och dammet och solljuset på en kyrkogård där gravstenarna reser sig som stumma påminnelser om att allting har ett slut.
Lundberg ska iväg till ett möte i polishuset.
Hans öde har lett till rubriker, kvällspress, affärstidningar, fackliga publikationer, Uppdrag granskning gjorde ett stort nummer av situationen.
När de 24 åren på Ekobrottsmyndigheten går in på sin sista dag är journalistikens blickar riktade åt ett annat håll, mot Putin och Ukraina och ett brott mot folkrätten, en invasion av en storlek som Europa inte har upplevt sedan andra världskriget.
Det är naturligtvis en korrekt nyhetsvärdering.
Men låt oss inte glömma den skamliga behandlingen av visselblåsaren som blev kvar ute i kylan.