Polisen gallrar inte brottsregister i tid
Polisens gallring av register över domar och misstankar har stora brister, visar en ny rapport.
Dina chanser i livet kan försämras av att den myndighet som ska se till att vi lyder lagen inte själv följer den.
Polisens dataskyddsombud, vars uppgift är att övervaka att myndigheten följer de lagar som skyddar den enskildes personliga integritet, har nyligen släppt sin rapport för 2022.
Den goda nyheten är att granskningen visar att det här är frågor som myndigheten ”generellt hanterar integritetsfrågor på ett bra sätt”.
Olycksbådande är dock att det trots diverse förbättringar fortfarande finns ”stora utmaningar på flera områden”.
Ombuden delar in upptäckta undermåligheter i tre klasser: mycket väsentlig brist, väsentlig brist och mindre väsentlig brist.
Dessvärre visar sig själva grunden för att polisen ska följa lagen utgör en ”mycket väsentlig risk”.
IT-systemen har inte tekniska funktioner som fullt ut ser till att hemliga och känsliga uppgifter endast är lagrade så länge lagen tillåter.
Exempelvis belastningsregistret, som innehåller uppgifter om domar, strafförelägganden och ordningsböter, ska gallras efter fem år.
Det är ett enormt material och utan system som med automatik rensar ut blir det en hopplös uppgift att hålla sig innanför lagens ramar.
Liknande problem har identifierats i misstankeregistret.
Ribban för att hamna där är lågt satt. Det räcker med en ”skälig misstanke”. Och det är sannerligen inte mycket.
I juni 2022 konstaterade Integritetsskyddsmyndigheten att polisen under ”okänd tid” hade brustit i gallring.
Inte minst då polisen hade delat misstankar med exempelvis Skatteverket, åklagare eller tull tenderade uppgifter att skvalpa kvar.
I den nya granskningen konstateras att problemen i allra högsta grad finns kvar.
Det görs en manuell granskning en gång i månaden. Några hundra felaktigheter upptäcks i ett register som innehåller cirka 300 000 misstankar.
Om detta är lite eller mycket ligger i betraktarens öga, men att återfinnas där kan få dystra konsekvenser.
Ombuden har dessutom funnit ”väsentliga brister” i efterföljandet av lagen som säger att polisen måste ha en förteckning i sin behandling av personuppgifter.
Samma trista slutsats återfinns i avsnittet om den enskildes lagstadgade rättigheter att få information om hur uppgifter om dem hanteras.
Det är möjligt att begära rättelser och radering när uppgifter behandlas felaktigt, men det är lite si och så med myndighetens inställning till den rätten.
Ombuden höjer ett varningens finger: detta kan leda till skadestånd, sanktionsavgifter och klagomål från tillsynsmyndigheter.
Jag skulle kunna fortsätta länge till. Uppgifter om personer som har dömts till rättspsykiatrisk vård har funnits kvar för länge, noteringar om att människor har släppts ur fängelse har saknats, den svenska polisens sätt att hantera en EU-förordning om flygpassagerare bryter sannolikt mot lagen...
Att myndigheten anstränger sig för att bli bättre råder det ingen tvekan om. Men det är anmärkningsvärt att ombuden i varje rapport sedan 2018 har hittat allvarliga brister.
Den cyniskt lagde skulle kunna få för sig att bekämpningen av brott är för viktig för att polisen fullt ut ska ta hänsyn till jobbiga bestämmelser som begränsar dem.
Men lagarna som skyddar vår integritet är inte tillkomna av en slump.
De handlar om vår rätt till en privat sfär utan insyn från överheten. De handlar om våra möjligheter att gå vidare i livet och få en ny chans efter avtjänat straff.
Det är sannerligen inte lagar som är till för att du ska gå miste om ett jobb bara för att en gammal dom inte är gallrad i tid.
Och vem kommer till slut att följa lagen, om inte ens polisen gör det?