Jag lyssnar hellre på Carola än på Greider
I det senaste numret av vänstertidningen Re:public ägnar sig en rad kända poeter och konstnärer åt en populär sport just nu – att förlöjliga kungahuset.
Ett konstverk i tidningen föreställer till exempel en halvnäck drottning Silvia, insmetad i bajsbrun gegga. På en annan bild har man tuttat eld på Daniel och Victoria högst upp på en grisskär bröllopstårta. Chefredaktören och diktaren Göran Greider ägnar även en dikt åt att ironisera över kungens brist på intellekt och bildning. ”Varje gång ers majestät öppnar munnen är det som att höra Carola diskutera samhällsfrågor”, skriver han.
Jag tycker att Carolas analyser vore mer intressanta än Greiders slentrianmässiga kungaförakt i alla fall.
För egentligen är det ju inte själva monarkin poeterna äcklas av. Man kan argumentera mot detta underliga statsskick – men problemet är att antirojalisterna inte gör det. De är inte alls särskilt pigga på att fördjupa sig i dessa aptrista successionsordningar, ämbeten och regeringsformer. Deras avsky för kungligheterna handlar i grund och botten om något helt annat. Det är Bernadottarnas dåliga smak de upprörs över.
De senaste månaderna har en stor del av kritiken mot kungahuset gått ut på att måla upp det som ett sunkigt vulgonäste.
Dansbandsmonarkin hånas av debattörer från både höger och vänster som den lägsta formen av fulkultur, en smaklös cirkus som bara hör hemma i tummade, skamliga damtidningar hos frisören. Såväl journalisten Liza Marklund som den gamle Timbroredaktören Carl Rudbeck har till exempel beskrivit kungahuset som en motbjudande dokusåpa, ett återkommande skällsord när kultursnobbar ska peka ut det allra mest folkliga och smaklösa de vet. Andra fnyser åt att hovet blivit sjaskigt och vulgärt, jämför det med melodifestivalen och ondgör sig över sessornas umgänge med gymägare, utviksbrudar och nyrikt slödder på Stureplan.
Eller så förfasar man sig inför kommersen kring souvenirerna i Gamla stan – alla dessa förskräckliga muggar, vykort och chokladaskar. Det är smak av något slag och den är inte god som man uttrycker det på DN:s kultursida.
I diskussionen om hur Victoria ska ta sig fram till altaret i kyrkan avfärdas naturligtvis alternativet med pappa kungen som eskort med att det är ett billigt påfund hämtat från amerikanska tv-serier – eftersom allt från USA per automatik anses vara skräpkultur. Och när det blir klart att coverbandet Cotton Club ska uppträda på bröllopsfesten är popkultureliten genast där och hånskrattar åt att kronprinsessan bara lyssnar på ocreddig musik som E-type och Gyllene tider.
I detta sammanhang är det alltså helt logiskt att kulturskribenter som Göran Greider jämställer kungen med just en simpel schlagerstjärna.
En sådan kritik mot rojalismen bygger ju ytterst bara på vanligt folkförakt.