Stora brister i kampen mot penningtvätt
Det är med penningtvätt som den organiserade kriminaliteten kan använda sina vinster.
En ny rapport om bristerna i bekämpningen av denna brottslighet torde vara dyster läsning för regeringen.
Riksrevisionen, en myndighet med grundlagsskyddat oberoende som granskar vad statens pengar går till, släppte i morse en ny utredning.
Redan titeln på den 91-sidiga luntan, ”Statens tillsyn för att motverka penningtvätt - bristande omfattning och effektivitet”, borde få finansmarknadsminister Niklas Wykman att sucka.
Denne Wykman som myndigt har förklarat att regeringen tar krafttag mot penningtvätt och som för bara en månad sedan pep iväg till Washington för att diskutera den globala kriminalitetens ekonomi med ministrar från över 30 länder.
Riksrevisionen konstaterar att kampen mot den organiserade brottslighetens metoder för att få ut sina inkomster i den lagliga ekonomin står på två ben, ett förebyggande och ett straffrättsligt.
Gott så, men det viktiga förebyggande arbetet utövas av sju myndigheter som utövar tillsyn över sammanlagt 24 sektorer.
Vem som helst begriper att redan denna organisatoriska spretighet medför inte oväsentliga risker för att det blir pannkaka av alla goda föresatser.
Mot bakgrund att det är så många branscher som ska hållas under uppsikt, konstaterar utredarna att det är av ”stor vikt” att kontrollen sker ”effektivt”.
Så är inte alltid fallet, visar det sig. Rapporten visar att vissa sektorer mycket sällan blir föremål för granskning.
Och företag som mot förmodan blir föremål för tillsyn kan lägga ner verksamheten och sedan starta om den på nytt under annat namn. Risken för ny granskning är mycket liten.
Framförallt två instanser, anser Riksrevisionen, behöver skärpa sig.
Dels Länsstyrelserna, som ska kontrollera att den som utövar en verksamhet vidtar tillräckliga åtgärder för att motverka fuffens med pengar.
”Styrning och uppföljning av penningtvättstillsynen är svag”, morrar utredarna.
Dels Finansinspektionen, ”som saknar ett systematiskt arbete för att identifiera företag som bedriver verksamhet utan att ha det tillstånd eller den registrering som krävs”.
Ytterligare problem identifieras. Ett viktigt verktyg i arbetet mot penningtvätt är att Bolagsverkets register över företagens verkliga ägare är pålitligt.
Men det saknas tillräckliga befogenheter för att upprätthålla kvaliteten.
Jag skulle kunna fortsätta på det här sättet. Men det är mindre viktigt att stapla brister och tillkortakommanden på varandra.
Viktigare är att Riksrevisionen faktiskt har förslag som skulle leda till förbättringar.
Länsstyrelserna behöver utveckla sitt uppföljande arbete, Finansinspektionen bör utveckla sitt arbete med att sniffa upp verksamheter som bedrivs utan tillstånd och Bolagsverket måste bli bättre på att samarbeta med andra aktörer.
Och inte minst regeringen tas i örat. Skapa ett mer sammanhållet system för tillsynen. Gör det tydligare vilka förväntningar som finns på berörda myndigheter.
Det här är inte oviktiga rekommendationer. Den kriminella ekonomin omsätter 100 −150 miljarder kronor varje år. Nästan fyra gånger så mycket som hela Polismyndighetens anslag.
Penningtvätten är en central del av denna smutsiga verksamhet.
Den är förutsättningen för att gangsterledare ska kunna leva överdådigt, för att kunna finansiera nya brott, för att successivt nästla sig in i legala verksamheter.
Kort sagt, tvättandet av brottsvinster är systemhotande.
Jag inledde den här texten med att berätta att finansmarknadsministern nyligen besökte USA för ett toppmöte om den organiserade brottslighetens internationella affärer.
Efteråt sa Wykman så här:
– Kriminella flyttar stora pengabelopp mellan Sverige och utlandet för att gömma och tvätta sina brottsvinster.
– Länder med svaga regelverk riskerar att vara en akilleshäl.