Nio av tio unga återfaller i grov brottslighet
Att 90 procent av barnen som begår grova brott återfaller i kriminalitet är förfärligt.
Mer uppseendeväckande är dock statens taffliga styrning.
Riksrevisionen, myndigheternas Uppdrag Granskning, en instans vars uppgift är att hålla sträng uppsyn över hur statens pengar används, har slagit till igen.
Tidigare i veckan kritiserades regeringen för otillräckliga insatser mot penningtvätt, i den rapport som släpps i dag granskas vilka insatser som görs när barn misstänks för grova brott.
Det är en viktig granskning. Endast den som bor under en sten har undgått att märka att Sverige har ett växande problem med grov brottslighet bland barn. De hyrs in som torpeder, transporterar vapen åt gäng, säljer narkotika, rånar, stjäl.
4 000 pojkar och flickor under 18 år från olika delar av landet som registrerats för ett grovt brott har följts under tre år och sex månader.
Nio av tio unga som har hamnat i utredarnas blickfång har återfallit i brottslighet under undersökningsperioden.
Å ena sidan är detta en synnerligen dyster siffra, å andra sidan är detta ungefär vad vi kunde förvänta oss.
Att det framförallt är unga personer som är brottsaktiva är en välbelagd kriminologisk sanning.
Det är med kriminella som med alla oss andra, energin tryter med tilltagande ålder och vi blir stillsammare. Få femtioplussare begår grova brott.
Att prognosen för unga brottslingar inte är god är dock ingen anledning att inte försöka få stopp på deras beteende.
Och det är framförallt inte ett godtagbart skäl till att ha en så pass svag nationell styrning inom området som utredarna har identifierat att Sverige har.
Riksrevisionen är inte nådig:
”Den övergripande slutsatsen är att statens samlade insatser för att bryta grov kriminalitet hos barn är inte tillräckligt effektiva.”
Samhällsutvecklingen ställer nya krav och staten har ”inte levt upp till sitt ansvar”.
En svag nationell styrning har tvingat fram olika lokala lösningar, vilket i sin tur leder till att insatserna skiftar i kvalitet, innehåll och frekvens.
Inte minst viktiga verktyg som polisens orosanmälningar till Socialtjänsten och socialnämndernas yttranden till rättsväsendet används i olika utsträckning i olika delar av landet.
Brister som i förlängningen sannolikt leder till att barn inte får det stöd de behöver och att de fortsätter sin brottslighet.
Varför spretar då insatserna hit och dit?
En förklaring, menar utredarna, är att det myndighetsöverskridande arbetet har byggts upp underifrån och på lokal nivå.
Systemet kan se ut på ett sätt i en kommun och på ett annat i en annan. Om det ens finns samverkan, i vissa kommuner saknas det helt.
Dessbättre nöjer sig inte Riksrevisionen med att kritisera. Den ger också regeringen råd.
Som exempelvis att utreda möjligheterna till nationell samordning av placering av barn utifrån hot och risker, ge Polismyndigheten i uppdrag att bli bättre på orosanmälningar och att peka med hela handen och se till att aktörer på berörda myndigheter lär sig samarbeta.
Exempelvis justitieminister Gunnar Strömmer och socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall har skäl att lyssna.
De sitter ju trots allt i en regering som har som sin allt överskuggande uppgift att slå tillbaka de kriminella gängen.
Och en av de viktigaste insatserna är att se till att nyrekryteringen bryts, att strypa de kriminella organisationernas tillföre av syre.
Det ska sägas att Socialdepartementet och Justitiedepartementet för ett halvår sedan presenterade ”ett helhetsgrepp om ungdomsbrottsligheten”.
Där fanns en del lovande ansatser. Men Riksrevisionens granskning visar att betydligt mer behöver göras.