Från bomblarmet i Kiev till kyrkan i Hjorthagen
Flyglarmet var lika mycket en berättelse om att kriget nått Kiev som en varning.
Tre veckor senare sitter tvåbarnsmamman Hanna på en trästol i Hjorthagskyrkans församlingshem och har fortfarande svårt förstå vad det var som hände.
Hit kommer hundratals flyktingar från Ukraina varje tisdag och onsdag, Engelbrekts församling i Stockholm har slagit upp sina portar, det har blivit en träffpunkt, en plats för att andas och vila.
Hon hade ett bra liv, 26-åriga Hanna Liebiedieva.
– Jag hade en bostad i centrala Kiev. Arbetade som guide. Mina döttrar gick i förskola.
När Hanna Liebiedieva gick och lade sig på kvällen den 23 februari trodde hon ännu att kriget var en omöjlighet.
Svarta moln saknades för all del inte, ryska trupper hade flyttats till Ukrainas gränser, USA varnade för invasion, men hon såg ingen logik i ett anfall, ingen begriplig vinst för Putin att inkassera.
– Men så gick flyglarmet. Jag hörde explosioner. Det var nog bomber.
Två dygn följde i en tunnelbanestation, sedan flydde hon ut på landet, till sin pappa.
När hon en vecka senare kom tillbaks till Kiev för att ta en buss ut ur kriget, mot någon form av säkerhet, hade staden genomgått en fullständig förvandling.
– Det var inga människor på gatorna. Bara soldater och vägspärrar. Och uppbrutna gatstenar överallt.
Att stanna kvar var inte ett alternativ. Barnen var livrädda, de ville inte gå ut.
– Jag var skyldig dem att lämna.
Buss ut ur Ukraina. Två nätter i Warszawa. Ny buss till Gdansk. Färja till Nynäshamn.
– Det tog fem dagar. Jag anlände den 8 mars, på den internationella kvinnodagen.
Döttrarna, fyra och sex år gamla, drar otåligt i Hanna Liebiedievas arm. De pekar mot ett fat med kakor på ett bord.
– Jag hade tur som har en kompis i Stockholm som erbjöd mig komma hit.
Hon har fått låna en lägenhet tillfälligt. Det känns bra, men hon är orolig för dem där hemma. Föräldrarna, exmaken, mannen som är far till barnen.
– Alla jag känner är vid liv. Jag är så oändligt tacksam för det. Men mina vänner är skingrade över Europa nu.
Församlingshuset vi befinner oss i rymmer en möteslokal och kontor. På övervåningen finns lägenheter där medarbetare i kyrkan som har gått i pension bor.
Hjorthagen är en udda plats, i utkanten av Stockholm, isolerat och sömnigt, samtidigt centralt.
På avstånd genom fönstren blänker Värtan och i diset långt därborta syns Lidingö.
Kyrkoherde Annelie Lowén berättar att det var ett självklart beslut att slå upp portarna för flyktingarna.
– De behöver en mötesplats. De behöver träffa landsmän.
Många har flytt med bara de kläder de hade på sig. Kyrkan hjälper dem med nya kläder och presentkort till Ica.
– Vi lyssnar och försöker ge stöd.
På borden står kaffe, vatten, smörgåsar, kakor.
Religiösa samfund och kyrkor har gång på gång i historien visat sig vara humanismens sista utpost.
Så illa är det dessbättre inte i Sverige, långt därifrån, EU har öppnat sina gränser, Migrationsverket har att göra, här finns en någotsånär välfungerande välfärd.
Men här och nu har ett 50-tal personer samlats, mest kvinnor i olika åldrar, barn, enstaka män, det är uppenbart att även initiativ som detta behövs.
Vad tror då Hanna Liebiedieva, denna unga kvinna, om framtiden?
– Jag är mycket tacksam för den hjälp jag får i Sverige. Och Stockholm är fantastiskt vackert. Men det är Kiev jag älskar.
Hon har sett bilder på tv från hennes kvarter. Trasiga rutor. Öde gator. Hon vet inte om huset hon bodde i står kvar.
– Jag vet att jag kommer att återvända en vacker dag. Jag kommer att kunna göra nytta. Jag kommer att hjälpa till att bygga upp Kiev igen.