Glädjen över Mugabes avgång blir kortvarig
Folket dansar på gatorna för att de blivit kvitt tyrannen Robert Mugabe efter nästan 40 år.
Men glädjen blir sannolikt kortvarig.
Väldigt lite talar för att demokrati och frihet nu blir vardag i Zimbabwe.
Förre vicepresidenten Emmerson Mnangagwa som i söndags utsågs till ny ledare för Zanu-partiet efter Mugabe är ingen demokrat. Tvärtom var han en del av Mugabes gäng som plundrade och förtryckte folket fram tills han nyligen fick sparken.
Hans kallas för "krokodilen" för sin hänsynslöshet. Mycket talar för att det blir denne 75-åring som tar över makten.
Även om fria val utlyses någon gång nästa år är det högst osäkert om de blir vare sig fria eller rättvisa. Mugabe har inte direkt inympat demokratiska metoder i landets valprocess. Risken är överhängande att de som tidigare satt runt köttgrytorna gör allt för att hänga sig kvar.
Avgörande blir militärens inställning. De har i decennier backat upp Mugabes stenhårda diktatur. Ingen ny ledare kan ta makten utan deras goda minne. Varför de plötsligt skulle förvandlas till oförvitliga demokrater är svårt att se.
Ser man sig runt i Afrika är det inte lätt att hitta exempel då diktatorer avsätts och ersätts av demokratiska ledare. Särskilt inte om ekonomin missköts i årtionden och rättssäkerheten är svag.
Den afrikanske affärsmannen Mo Ibrahim som blivit stenrik på mobiltelefoni instiftade för drygt tio år sedan ett pris för att utse årets mest statsmannamässiga person i Afrika. I hopp om att locka ledare att tillämpa demokrati och mänskliga rättigheter satte han en väldigt hög prissumma, fem miljoner dollar. Plus 200 000 dollar per år livet ut. Ändå har priset bara delats ut tre gånger de sista åtta åren. I brist på värdiga kandidater.
Det sätt som militärkuppen i Zimbabwe genomfördes på ger dock visst hopp. Jag tror aldrig jag sett en snyggare kupp. Inget skjutande på gatorna eller massgripanden. Istället för att som brukligt sätta en kula i pannan på ledaren man vill bli av med visade militären tålamod nog för att till slut få Mugabe själv att inse att spelet var förlorat.
Det var inte heller Mugabe som var deras huvudmåltavla, Så gott som alla ville till varje pris hindra Mugabes 40 år yngre hustru från att ta makten. Hennes öknamn Gucci Grace säger det mesta om hur hon använde statskassan för sina privata utgifter och utsvävningar.
Militären försökte övertyga omvärlden om att det inte var någon kupp. En kupp var det om än en ovanligt sofistikerad och fredlig sådan.
Om inte annat visar tillvägagångssättet att militären är mån om sitt rykte både på hemmaplan och i omvärlden. Man vill inte uppfattas som ett gäng förtryckande generaler som föraktar demokrati. Kanske finns det en del unga i militären som inser att landet halkat efter i utvecklingen på grund av Mugabes vanstyre.
Ekonomin kommer att behöva byggas upp från grunden. Här finns ett sparkapital i utlandet i form av rader av välutbildade läkare, advokater, lärare och andra yrkesgrupper som landet är i stort behov av. Under de senaste 15 åren med Mugabe har tre miljoner zimbabwier flytt till Sydafrika för att komma undan både förtryck och misär. Många välutbildade har kommit som flyktingar till Europa.
Om de nya makthavarna sköter sina kort rätt kan en hel del av dem vara villiga att återvända hem.
Exakt vad som händer nu kommer förhoppningsvis att klarna de närmaste dagarna.
Med Mugabes avgång försvinner i alla fall ännu en envåldshärskare som plågat sitt folk trots att han tog sig till makten via rollen som frihetshjälte när han ledde kampen för ett självständigt Zimbabwe.
Men som så många andra blev han korrumperad av makten och drabbades av övermod.
För Zimbabwes skull får vi hoppas att hans efterträdare inte blir det.