Imponerande politisk kreativitet bakom olagliga gränskontroller

Kreativiteten som regeringen uppvisar då de olagliga gränskontrollerna förlängs är närmast konstnärlig i sin fantasifullhet.

Nu senast var det någonting om Natoprotester och koranbränning utanför Turkiets ambassad som användes som ursäkt för att förlänga ett trassel som har kostat enorma summor och plågat pendlare över nationens gränser i snart ett årtionde.

Innan dess var det kriget i Ukraina och påståenden om ryska gangsters som väller in i Schengen. Något år tidigare ett diffust terrorhot.

Eftersom flyktingvågen hösten 2015 inte höll hur länge som helst som argument för att utnyttja möjligheten till tillfälliga kontroller vid inre gräns, har regeringar av röd och blå kulört var sjätte månad tvingats hitta på nya motiv.

 

Vi får sannolikt gå tillbaka till då Picasso i början på 1900-talet befriade konstnären från dess traditionella skyldigheter gentemot verkligheten och uppfann kubismen för att finna motsvarigheten till uppfinningsrikedom.

Politiskt fräckt är det onekligen att helt strunta i vad lagen har att säga om detta idisslande av undantag.

Regeringen är naturligtvis inte omedveten om att lagligheten av Österrikes gränskontroller prövades härom året.

En man som reste in från Slovenien och som vägrade visa leg fick böter. Han tog fallet till österrikisk domstol, som skickade den heta potatisen till EU-domstolen i Luxemburg.

I april i fjol kom utslaget. Österrike togs i örat. Ja, reglerna som styr Schengensamarbetet medger tillfälliga gränskontroller sex månader åt gången, men för förlängning krävs ett nytt och allvarligt hot.

Tanken med reglerna är att en nation ska få ett halvår på sig att lösa det specifika problem som gav upphov till behovet av gränskontroller.

Visst, sex månader är inte alltid tillräckligt, nytt undantag kan behövas, men en följetong längre än de berättelser av Dickens som engelsk press publicerade på 1800-talet är ett missbruk.

Det svenska obstruerandet av bestämmelserna låter möjligen som en bagatell, men det som utmanas är en av de viktigaste och mest grundläggande friheterna som EU-samarbetet har resulterat i.

 

Rätten att resa över landsgränser utan att behöva trassla med pass eller köa till poliskontroller.

Det ställer dessutom till med elände med förseningar för dem som pendlar fram och tillbaka över svenska gränser.

Ansedda Bertelsmann institut har räknat på kostnaderna för Sverige om begränsningar av varor och tjänster skulle pågå i tio år: 50 miljarder euro.

Dessutom måste polisen avsätta resurser som hade kunnat användas till vettigare ändamål till kontrollerna.

Och apropå polisen, ett vanligt förekommande argument bland dem som försvarar den pågående dumheten är att kontrollerna avslöjar brott.

Det förtjänar att påpekas att det mellan åren 2016 och 2022 lagfördes ungefär 43 000 vapenbrott och att det under denna period gjordes 17 beslag av pistoler och gevär och allt vad det nu är i region syd.

Fram tills 2015 var de tillfälliga gränskontrollerna just tillfälliga. De användes vid politiska toppmöten och stora idrottsevenemang. Situationer som krävde höjd säkerhet.

 

Det äldsta svenska exemplet jag hittar är ett dygn 2001 på färjetrafiken från Fredrikshavn i samband med att Europeiska rådet höll möte i Göteborg.

Tio år senare var det dags för ännu ett dygn, denna gång alla inre gränser, efter Breiviks terrordåd i Norge.

Den 8 februari i år tröttnade Sydsvenska Handelskammaren och lämnade via advokat Finn Madsen in en begäran om rättsprövning av de inre gränskontrollerna till Högsta förvaltningsdomstolen.

Är dessa kontroller lagliga, är frågan som ska prövas.

Med inlagan fanns även ett krav på inhibition, det vill säga att regeringen inte ska få förlänga innan lagligheten slutgiltigt är prövad.

Inhibitionsinstitutet är ett viktigt inslag i skyddet av rättssäkerheten. Det ligger i sakens natur att en sådant yrkande måste hanteras skyndsamt.

Men två och en halv månad senare har inte domstolen sagt ett pip. En sölighet av ett slag som JO tidigare har kritiserat.

När granskningen väl sker, är den ingivna begäran inaktuell. Den rör nämligen den förra förlängningen.

Kanske är det oförskämt att väcka justitieråden ur djupsömnen, men om det är några som ska följa lagen är det väl ändå de?

Politikerna är dock sannolikt nöjda över en långsamhet som får en snigel att framstå som Usain Bolt.

Och som om de inte räckte med gränskontrollerna har de satt igång ännu en dumhet.

En lag ska ge polisen rätt att kroppsvisitera och söka igenom bilar i gränsområden även om brottsmisstanke saknas.

Tunga remissinstanser har givetvis klagat högljutt över de vidsträckta befogenheterna, men någonting säger mig att regeringen med benäget bistånd av socialdemokrater och sverigedemokrater baxar paragraferna genom riksdagen utan problem.

David Lagercrantz förde arvet efter Stieg Larssons milleniumtrilogi vidare. Stafettpinnen gick sedan till Karin Smirnoff.

När även hon har tröttnat på Lisbeth Salander & co finns det sannolikt någon avdankad minister som kan ta över.

 

Den fantasifullhet som krävs för att fixa det uppdraget saknas sannerligen inte.