Billy Butt är utsatt för ett justitiemord
Billy Butt är oskyldig till våldtäkt. Domen från 1993 på fyra års fängelse är felaktig och, med tanke på hur den byggdes upp, ett justitiemord.
Redan när domen avkunnades fanns det skäl till tvivel. Som våldtäktsoffret som vittnade om hur hon först blivit våldtagen av Billy i Stockholm och senare sökte upp honom i London för att naken krypa ner i hans hotellsäng och, givetvis, bli våldtagen igen. Varefter hon presenterade honom för sin bästa väninna. Eller målsäganden som berättade hur hon steg upp, gick ut i badrummet och avlägsnade en tampong i stället för att låsa in sig och därefter återvände till sängen så att våldtäkten kunde fullbordas. Domen vimlar av sådana orimligheter.
Nu har Billy Butt skrivit en drygt 500 sidor lång bok (”Ett särpräglat utseende”, Sportförlaget), där han berättar om sin snart tjugoåriga kamp för upprättelse och resning i målet. Den svårlästa texten övertygar, inte så mycket på grund av Billy Butts utdragna plädering, som genom de dokument han återger.
Han var oskyldig till det han dömdes för. Likväl en skurk, specialiserad på att förföra unga kvinnor genom att utlova filmroller, reklamkontrakt, sångkarriär, jobb som fotomodell och dylikt – löften som han inte hade en tanke på att infria – mot sexuella gentjänster. En icke okänd affärsidé.
Hade han varit lärare eller präst hade denna typ av förförelse varit brottslig. Lagen är på den punkten något ålderdomlig. I dagens värld måste nog en känd musikproducent ha väl så goda förutsättningar att kollra bort unga kvinnors omdöme som en pingstkyrkopastor.
Det begrep inte Stockholms tingsrätt. Tvärtom höll domstolen för otroligt att unga kvinnor frivilligt skulle gå i säng med en 40-årig man med ett ”särpräglat utseende”, svartskalle alltså. Således måste samtliga kvinnor i målet ha blivit våldtagna. Det är ett lika naivt som okunnigt resonemang från domare som vet intet om vissa av nöjesvärldens hårda villkor och inte ens hört talas om filmfestivalen i Cannes.
Billy Butt hade byggt upp en ansenlig krets av bedragna och hämndmotiverade kvinnor. På så vis hade han bundit mycket ris åt egen rygg.
När den första polisanmälan kom grep Expressen in och ordnade nya anmälningar att skriva om, så att uppståndelsen växte, så att Expressen kunde få fram ännu fler anmälningar att skriva om. Till slut hade 24 unga lurade kvinnor ställt sig i hämnarkön. Tretton av dem underkändes av åklagarmyndigheten, som sorterade fram de nio mest trovärdiga. Och så gick tåget.
Billy Butt blev åtminstone inte hängd i tysthet. Tvärtom. En stor del av landets ledande straffrättsliga expertis står i dag på hans sida i skuldfrågan.
Hängda i tysthet blir däremot de flesta män som döms oskyldigt för sexualbrott. Och de är många. Justitiekanslersämbetet redovisade i en utredning från 2006 (”Felaktigt dömda”) ett dussin sådana domar. Och då gällde det enbart män som mot mycket höga odds lyckats få resning i målet och frikännande.
De flesta oskyldigt dömda får inte det.
Om inte mindre än tio sådana fall berättar den för mig okända frilansjournalisten Thérèse Juel i en, jämfört med Billy Butts bok, både tunn och tung volym (”Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverige”). Jag läste den av en tillfällighet. Men den är i sin obönhörliga koncentration den mest uppskakande text jag läst om det svenska rättssamhället. Och jag har läst mycket i ämnet.
Det handlar om tio män som plötsligt får hela sin tillvaro sönderslagen, döms till hårda fängelsestraff i de flesta fallen och höga skadestånd i flera fall, som tvingar dem att gå från gård och grund.
Den koncisa texten lämnar inte utrymme för missförstånd. Minst hälften av fallen är sådana att slutsatsen oundvikligen måste bli att de dömda är oskyldiga.
De övriga domarna är så underliga och byggda på så lösan sand att de ändå måste framstå som gravt felaktiga.
En sådan liten bok borde få all uppmärksamhet och dessutom göras om till en artikelserie i Aftonbladet. Men det var en bok på förhand dömd att glida spårlöst förbi; jag har inte hittat en enda recension på nätet.
Problemet är politiskt/journalistiskt. När det gäller den här typen av justitiemord är nämligen den svenska journalistkåren uppdelad i två läger. Minoriteten, som jag tillhör, upprörs mer över att oskyldiga döms än att skyldiga går fria. Majoriteten upprörs mer över att inte alla misstänkta åker fast än att en och annan döms oskyldigt. Till synes upprörande frikännanden är mer i tidens journalistiska anda än justitiemord.
Därför är de tio män frilansjournalisten Thérèse Juel berättade om inte bara felaktigt dömda. De är också dömda att nonchaleras. Det är en dyster bild, jag vet. Dessutom är detta antidemokrati. Den fria pressen skall inte stå på statsmaktens/åklagarens sida, utan på den enskildes när statsmakten begår övergrepp.
Det är en idé från den franska revolutionen.
Nu förhärskande idé om att journalister skall sätta fast folk är, om än aldrig så fint feministisk, från den ryska revolutionen.