Vårt lugn gör norrmän och danskar galna

Läs Jan Guillous kolumn

Sverigehatet i Danmarks politik börjar ta sig sådana proportioner att det framstår som ren och skär galenskap.

Det kulminerade i förra veckan vid det skakande tillkännagivandet att Sverigedemokraternas valfilm (fanatiska burkaklädda muslimska kvinnor som jagar stackars vit pensionär med barnvagnar) hade ”censurerats”. Alltså var Sverige ett land utan yttrandefrihet.

Att Pia Kjærsgaard, ledare för Dansk folkeparti, motsvarigheten till Sverigedemokraterna, fick spel vid nyheten om det förtryck som riktats mot hennes svenska broderparti var kanske inte så konstigt. Hennes mått på ett lands demokratiska tillstånd är hur stort främlingsfientligt parti man har.

Men när hon föreslog att den internationella gemenskapen borde skicka observatörer för att övervaka det svenska valet borde man kanske förvänta sig att andra danska politiker sa stopp och belägg.

Men icke så. Den numera konservativa politikern Naser Khader hängde genast på och beskrev Sverige som ett ”u-land när det gäller yttrandefrihet”, Venstres (systerparti till Folkpartiet) utrikespolitiske talesman Michael Aastrup lovade att ta upp frågan om den bristande svenska demokratin vid Europarådets nästa möte. Samtidigt förklarade han att Sverige saknade valhemlighet.

Att TV4 inte ville sända Sverigedemokraternas osmakliga hatpropaganda är kanske inte så konstigt eftersom filmen kunde ses som rasistisk hets. Sådana avgörande fattar ansvariga utgivare för olika medier varje dag. Statlig förhandscensur är något helt annat. För övrigt hade filmen inte kunnat visas i dansk television heller, eftersom all politisk tv-reklam är förbjuden i Danmark.

Den danska galenskapen hänger naturligtvis ihop med att danskarna har fått islam på hjärnan. Yttrandefrihet mäts därför i antalet publicerade

Muhammed-karikatyrer eller rondellhundar. Liksom demokratin mäts i storleken på ett lands främlingsfientliga partier.

Vad som provocerar danskarna mest när det gäller Sverige är svenskarnas jämförelsevis avspända förhållande till invandring och islam. Om nu Sverigedemokraterna kravlar sig över fyraprocentspärren i riksdagsvalet får vi alltså ånyo ett litet främlingsfientligt populistparti i riksdagen. Men likväl skulle vi då befinna oss ganska långt från våra danska och norska grannar där motsvarande siffror är över tjugo procent.

Också i Norge råder nämligen samma galenskap. En ledande företrädare för norska Fremskrittspartiet hävdade härom året att Sverige infört islamska sharialagar i vissa storstäder.

När Ian och Bert härjade en valperiod i den svenska riksdagen i början av 90-talet var det en snabbt övergående förarglighet. Ian och Bert var emot svartskallar i största allmänhet.

Sverigedemokraterna är annorlunda. De har liksom andra partier i den svarta international där de ingår definierat fienden mycket mer precist.

Liksom motsvarande partier i Danmark, Norge och Holland riktar de

attacken enbart mot islam. Vilket är slugt på så vis att de då ansluter sig till världspolitikens stora fråga, kriget mot terrorismen. De kommer att bli mer hårdfjällade än Bert och Ian var på sin tid.

Därför är den danska galenskapen en varning som vi bör ta på allvar. Jimmie Åkesson och hans hejdukar har gjort fullständigt klart att det är Danskfolkeparti som är deras förebild (vad Pia Kjærsgaard sa och gjorde på Sverigedemokraternas möte i Höganäs i går framgår på sidorna 6–7 i Aftonbladet 12/9).

Om de svenska demokratiska riksdagspartierna behandlar Sverigedemokraterna lika nonchalant och släpphänt som deras motsvarande danska partier behandlade Dansk folkeparti i början, eller om de, än värre, börjar jamsa med om att ”ställa krav” och liknande, är vi alltså i värsta fall på väg mot dansk galenskap.

Något större hot mot den svenska demokratin kan jag inte se just nu.

Sverige har kanske den lägsta procentandelen utlänningsfientlighet i hela Europa, trots att invandringen varit betydande de sista tjugo åren.

Denna lugna svenska attityd – som retar de främlingsfientliga i Norge

och Danmark till vansinne – kan kanske bero just på att så många invandrare lever mitt ibland oss och att så många av oss träffar dem i bageriet, blomsteraffären, tobakskiosken eller tvättinrättningarna. Så att vi vet att mer än 95 procent av dessa människor är lika flitiga som fullständigt laglydiga.

Jimmie Åkessons snack om ”våldtäktsvåg” och liknande hatpropaganda biter därför inte lika lätt i Sverige som i Danmark.

Men ändå. Visst vore det pinsamt att få in dessa primitiva bluffmakare och utlänningshatare i riksdagen.

Ett viktigt mått på graden av demokrati är ju trots allt, precis som Pia Kjærsgaard menar, hur stort eller litet det där främlingsfientliga partiet är.

Fyra procent är lite. Men för mycket.

Följ ämnen i artikeln