Så ges en segersugen liten flicka men för livet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I förra veckan hittade jag ett citat i den finlandssvenska morgontidningen Hufvudstadsbladet. Ett citat som måhända hade besparat mig en utgift på ett par hundra tusen kronor för psykoanalys om jag hade fått syn på det för några decennier sedan.

I psykoanalysen utforskade vi, analytikern och jag, bland mycket annat varför jag långt upp i medelåldern hade så svårt att bejaka min kvinnlighet. Varför hade jag egentligen alltid förbannat mitt öde att vara född till flicka? Varför var jag djupt in i de mest ogenomträngliga skrymslena av mitt hjärta så förvissad om att det var värdefullare att vara pojke än att vara flicka, att jag kan känna så än i dag, mot allt mitt förnuft, mot allt mitt vetande, mot ett numera ganska långt livs erfarenhet?

Givetvis fann vi svar som pekade i riktning mot mina föräldrar, min relation till dem båda men inte minst relationen till min far.

I likhet med många andra små flickor beundrade jag min pappa mycket och ville förstås bli uppmärksammad och beundrad tillbaka. Nu hade jag emellertid fått för mig att min far mest intresserade sig för min ett år äldre bror och att jag inte riktigt konkurrerade i samma serie som han.

Om det var så i verkligheten kan jag ju inte veta säkert men små barn misstar sig sällan på sina föräldrars outtalade känslomässiga budskap. Faktum var nog att min pappa som var uppvuxen med idel bröder kände större samhörighet med sin son än med sin dotter - åtminstone så länge vi var små - därmed absolut inte sagt att han inte älskade mig också.

Hur som helst, länge nog försökte jag kvalificera mig för min fars odelade intresse genom att göra allt som min bror gjorde. Bland annat blev jag precis lika idrottsintresserad som han - min pappa var djupt engagerad framför allt i friidrott och fotboll - och tävlade och stod i på löparbanan, i längdhoppsgropen, i kulringen, alltid givetvis underlägsen brorsan.

Det gjorde i och för sig inte så mycket - han var ju pojke och skulle vara bättre - och vi har livet igenom haft mycket kul tillsammans tack vare vårt gemensamma idrottsintresse. Emellertid var det helt uppenbart att det var min brors prestationer som var intressanta för pappa - mina brydde han sig mindre om. Nu vet jag varför.

I år har finländska tidningar firat femtioårsminnet av Olympiska spelen i Helsingfors 1952. Jag har påmints om vilken enorm händelse detta var för alla finländare, även för mig som då var sju år.

Pappa hade skaffat biljetter till några av friidrottsdagarna på Olympiastadion - för sig och sin son. Mamma och jag var inte bjudna.

Vi fick läsa tidningar och höra på radio i stället. Och som jag läste, jag hade lärt mig läsa tidigt. Eftersom jag läste allt är det högst troligt att jag även läste detta.

Nu är jag framme vid citatet som stod att läsa i Hufvudstadsbladet förra veckan, en text som samma tidning hade lånat ur Morgon-Tidningen i Stockholm 1952. Dess sportkrönikör Henry Eidmark skriver följande:

"Hellre än att stryka grenar som fotboll och boxning, den breda massans idrotter, eller reducera antalet deltagare, borde man resolut sopa bort kvinnsen från den olympiska arenan. I varje fall när det gäller friidrott" Personligen är jag lika litet charmerad av Blankers-Koens (holländsk häcklöperska; min anm.) seniga tupplår som av diskuskasterskan Dumbazez tillslag"Amerikas baktunga negerbönor och de manhaftiga ryska kasterskorna har lika litet som "olympiadens drottning" från Holland något på en manlig olympiad att göra.

Även de mest fenomenala idrottsbönor är föga mer än klåpare på en manlig olympiad där de ohjälpligt kommer i skuggan av de maskulina prestationerna. Idrottsfruntimmerna stör den olympiska rytmen med sitt pjattande och rultande".

Är det så konstigt om en idrottsfrälst och segersugen liten flicka fick skador för livet om och när hon läste detta? Särskilt som vi kan vara förvissade om att hon kände på sig att hennes far innerst inne delade skribentens uppfattning till punkt och pricka.

Ja, hon hade säkert känt på sig det länge, att det var faderns tankar som krönikören klädde i sina skoningslösa ord.

Yrsa Stenius (kolumnister@aftonbladet.se)