En vänligt inställd tyrann tillika total galning
Psykoanalysen är återigen under attack.
Detta att vara under attack är inte något nytt för psykoanalysen. Första gången den var det var då den introducerades, gissar jag. Och så sent som 2009 var den så pass mycket under attack av Stockholms landsting att Psykoterapiinstitutet lades ner och Svenska Psykoanalytiska föreningen förlorade sin examensrätt i psykoterapi. Händelsen anses markera slutet på psykoanalysens inflytande inom klinisk psykologi.
Jag har vid ett tidigare tillfälle försvarat psykoanalysen med det bästa försvaret som finns, nämligen anfall. Jag kom inte med argument för psykoanalysen utan ägnade mig i stället åt att göra ner den kognitiva beteendeterapin, den vinnande terapiformen i striden om landstingets pengar och universitetets godkännande och därmed också den status som följer på det.
Med att ”göra ner den kognitiva beteendeterapin” så menar jag mer specifikt att jag hånade de som är verksamma inom den. Så, inte direkt personangrepp, utan mer gruppangrepp. Nu är ju alla KBT:are exakt likadana, så ett gruppangrepp i den kontexten är väl egentligen att likställas med rent personangrepp. Som jag minns det var kärnan i min ”kritik” mot KBT:arna att de har urtrista mottagningsrum. Landstingssterilit, feg hipsterkonst (läs: affisch från någon av Fotografiska museets allra lamaste utställningar), ett skrivbord från IKEA, två obekväma stolar och sen inget! That's it! Förutom den obligatoriska kaktusen så klart. Sämsta växten alla kategorier, som de har bara för att den är så lättskött.
Vad mer? Jo! De är själlösa duktiga flickor som lyssnar på Kent och har kläder från Filippa K, vilket jag i och för sig också har men till skillnad från KBT:are gör jag inte en ”grej” av det. Och de klimatkompenserar när de flyger.
Till skillnad från psykoanalytikerna som har rum som är direkt murriga! Oljemålningar med motiv du inte kan haja, orientaliska mattor från härifrån till evigheten och så många afrikanska masker att de enligt fysikens lagar inte borde få plats någonstans.
Kaktusar? Men för i helvete det är väl klart att de inte har kaktusar! De har fikusträd! I blåa krukor stora som Rundetårn! De klär sig i mantlar och tunikor! När de lyssnar på musik så är det klassiskt som gäller – och med klassiskt menas kastratsång.
De har aldrig klimatkompenserat, vet inte vad det är och hade de vetat det så hade de absolut inte gjort det.
Ok. Nu till den senaste attacken mot dem. Den kom från DN:s Roland Paulsen. Han berättade om sin erfarenhet av psykoanalys i en artikel och det var inte någon god erfarenhet. Analytikern hans somnade under sessionerna, hajade till först när Roland sa något som hade med sex att göra och, gissar jag, var inte till någon som helst hjälp.
Paulsen tog även upp sånt som den ojämna maktbalansen mellan terapeuten och klienten och en del annat jag i detta nu tyvärr glömt. Rolands artikel fick mothugg från bland annat psykoanalytikerna Johan Eriksson och Clarence Crafoord. som kallade Rolands kritik för genant och grundlös, samt från Dan Wolgers som var till synes mer förstående, men som också hintade om att Roland var något av en quitter. Psykoanalys är ett maraton, menade nog Wolgers. Inget för kortdistanslöpare.
Själv är jag djupt positiv till psykoanalys och kanske främst till psykoanalytiker. Ja, de somnar hela tiden! Jojo, de blir sura om man inte underhåller dem. Men funkar det? Nej, eller tja, men vad funkar egentligen när det kommer till terapi? Exakt!
Jag ser det som att man går fyra dagar i veckan i sju år hos en vänligt inställd tyrann tillika total galning och ur det kommer faktiskt mycket gott. Men också så klart mycket som borde vara olagligt.
Men så en dag är det som att man vaknar upp och inser att man är omringad av fikonträd och afrikanska masker i ett samtal om ens inre liv med en superbestämd kuf. Och då känner man plötsligt: nej du, nu räcker det. Och då! Då är man äntligen botad!