Om galningen hetat Ali hade våra politiker inte varit så sansade
Det går inte att mäta sorgen och medkänslan till de anhöriga efter en katastrof som dödat hundra människor. Eller rättare: det borde inte gå. Ändå gör vi det. Därför att vi är politiska djur och det således är oundvikligt.
Om ett hundratal unga norska socialdemokrater hade dött i en omfattande tågolycka för två dagar sedan hade vår, men inte de anhörigas, sorg varit en annan. Och på väg hem från ett lättjefullt och sommaridylliskt Oslo hade inte jag och min fru Ann-Marie nåtts av detta isande sms från vår bästa norska väninna:
”Nu blir Norge ett mycket sämre land att bo i. Djupt tragiskt för både oss och alla andra. Sorgsen hälsning från Anne.”
En kort stund senare visste vi vad som hade hänt. Eller om man skall vara mer noga, visste vi bara att en bomb hade ställt till förödelse i regeringskvarteren kring Akersgata i centrala Oslo och att ett eldöverfall genomförts mot de unga socialdemokraternas sommarläger på Utøya. Då kände vi samma isande skräck som Anne. Och av samma skäl, att det varje demokrat i Skandinavien fruktar mest verkligen hade inträffat. Några satans förbannade islamistiska idioter, vettvillingar eller rena knäppgökar, hade genomfört det som fremskrittspartister och sverigedemokrater önskat mest. Inte bara Norge utan också Sverige skulle då bli ett mycket sämre land att bo i.
Vi var inte ensamma om denna förhastade slutsats. Under de första timmarna var terroristexperter uppe och hoppade i både Sverige och Norge och de kommentatorer i morgonpress som måste avleverera sina samtidsdomar sågott som omedelbart vältrade sig i förhastade slutsatser, som kunde läsas först nästa dag då de var överspelade. Dagens Nyheters politiske kommentator menade att Norge nu fick skylla sig självt. Attacken ”borde inte ha kommit som en chock” eftersom ”Norge har avstått från att införa delar av den skärpta (terror)lagstiftning som införts i EU” och detta skulle nu bli ”en dyrköpt väckarklocka för det norska samhället” (DN 23 juli).
Så skulle det ha låtit överallt om terroristattacken haft en islamistisk bakgrund. Vi har varit för slappa. Terroristlagstiftningen måste skärpas. Avlyssningen intensifieras, utlänningskontrollen skärpas, invandringspolitiken bli mer sverigedemokratisk, det norska samhället har nu förlorat sin oskuld, Skandinavien kommer aldrig mer att bli detsamma och så vidare.
Men i stället blev det tyst. Därför att gärningsmannen visade sig vara icke en islamistisk galning, som självsprängaren i Stockholm, utan en galning som hörde hemma politiskt bland sverigedemokrater och fremskrittspartister, en man som beslutat göra någonting för att rädda sitt land från den pågående smygislamiseringen, massinvandringen och kulturförfallet. Dessutom var han blond och blåögd, mer än tio år medlem i Fremskrittspartiet och lystrade till ett ordentligt norskt namn.
Alltså var det som om Norge drabbats av en omfattande tågolycka och den politiska upphetsningen lade sig stilla ner och dog som en kvällsbris.
Det är ingen orimlig reaktion. Hur vedervärdiga och antidemokratiska sverigedemokrater och fremskrittspartister än framstår i sitt utlänningshat är det ingen grund för föreställningen att ens de ivrigaste av dem är beredda till omfattande terroristhandlingar. En enskild galning kan dyka upp i hart när vilket parti som helst och mot den enskilde galningen finns inget försvar. Det var han som sköt John Lennon och det var han som till och med sköt president Ronald Reagan, världens då mest skyddade och bevakade man.
Det var alltså inte det norska samhällets fel att Anders Behring Breivik massmördade unga socialdemokrater på Utøya. Han hade lika gärna kunnat heta Anders Bredvik och massmördat SSU:are på Bommersvik. Terroristattacken kan inte förklaras med för släpphänt terroristlagstiftning eller för lite telefonavlyssning och för få inskränkningar i muslimska medborgares mänskliga rättigheter.
Det är bra och sansade slutsatser, just nu framförda av de flesta politiker. Men om galningen hetat Ali Hassan Al Bakr och sagt sig bedriva heligt krig i Guds namn?
Då hade inte våra politiker och borgerliga ledarskribenter varit lika sansade. Därför att det snart tioåriga ”kriget mot terrorismen” förgiftat våra sinnen. Och därför att sverigedemokrater och fremskrittspartister och för att inte tala om dansk folkepartister fått segla alltför bekvämt i kölvattnet på det ideologiska slagskepp som kallas kriget mot terrorismen.
Om vi tydligare kunde se vad denna gigantiska ideologiska kampanj gjort, och fortfarande gör, med vår västerländska demokrati, detta hot som är oändligt mycket större än enstaka terroristattacker, och om vi nu kan börja ta den diskussionen på allvar – så blir både Norge och Sverige bättre land att bo i.