En internationell bojkott av Israel är vägen till fred
Svartfötter skall bli ett fint ord på svenska språket. Åtminstone om moderata ungdomsförbundet får som de vill. Som protest mot hamnarbetarförbundets tillfälliga blockad av last till eller från Israel har ungmoderaterna nämligen erbjudit sig att gripa in som hamnarbetare. För att på så vis göra svartfötter till ett fint ord.
Fina är onekligen moderaternas traditioner. När den politiska diskussionen för eller emot bojkott av apartheidstaten Sydafrika rasade som mest i Sverige, kring 1976, proklamerade dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn en, om inte briljant, så dock mycket klar ståndpunkt: ”Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna utan jobb.”
Moderaterna och en stor del av borgerligheten – dock inte folkpartiet – var aktivt mot tanken på att Sverige skulle bojkotta Sydafrika på grund av apartheid. Den politiska striden om hur vi i Sverige skulle förhålla oss till rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia tog fart efter massakern i Sharpeville den 21 mars 1960, när sydafrikansk polis sköt 69 demonstranter till döds och sårade flera hundra. Vill man hitta ett datum då kampen kan sägas vara vunnen är ANC-galan i Göteborg 1986, där hela den svenska rockeliten deltog, ett bra förslag. Men fram till dess hade striden varit hård.
Det var inte så att moderaterna, de andra borgarna och deras ledarsidor, öppet stödde apartheid. Där finns bara ett undantag, Nordvästra Skånes Tidningar (NST), som talade hotfullt om ”infödingsuppror” och anklagade dem som samlade in pengar till de sydafrikanska befrielserörelserna för att ”skaffa vapen åt negrerna”. Det borgerliga stödet för apartheid tog sig helt andra och indirekta uttryck.
Det var exempelvis synd om de vita poliserna som överfölls av ”horder”, eller av ”mobben”. Frågan var ”komplicerad” och vänstern ”förenklade”, de som varit på plats i Sydafrika visste bättre, bojkott skulle slå fel och de som talade mot apartheid var extremister, sekterister, våldsverkare och antidemokratiska krafter. Befrielserörelserna var terrorister, vilket bevisade favoritargumentet att afrikanerna inte var ”mogna” för demokrati och att det skulle blir ”kaos” om man införde allmän rösträtt i Sydafrika och Rhodesia.
När det nu uppstått en diskussion om bojkott av dagens apartheidstat Israel så upprepar alla de som var emot bojkott av Sydafrika exakt dessa argument.
Palestinierna är terrorister och inte mogna för frihet. Det var synd om de stackars israeliska elitsoldaterna som överfölls av fredsaktivister under Israels piratattack ute på internationellt vatten. De som stöder palestiniernas frihetssträvanden är antidemokrater, extremister och våldsverkare. En bojkott skulle slå fel eller sända fel signaler och så vidare längs hela raden av gamla bekanta argument.
Dessutom slår Israels försvarare indignerat ifrån sig varje jämförelse mellan Israel och gamla Sydafrika. Sant är att det finns skillnader. Israel har dödat och fördrivit mångdubbelt fler infödingar än vad de vita sydafrikanerna gjorde. Rent formellt är den ockuperade befolkningen under Israels kontroll inte medborgare och kommer aldrig att bli. Men tvivelsutan har Israel klart deklarerat att palestinierna inte får bilda en egen stat och att de ockuperade områdena Jerusalem och västra Jordanstranden ingår i Israel. Fyrtiotre års kolonisation av de ockuperade områdena talar därtill sitt tydliga språk. Och självklart kommer de miljoner palestinier som är dömda att lyda under israelisk evighetsockupation aldrig att få rösträtt och detta av ett enda och avgörande skäl. De är inte judar. Den israeliska demokratin är lika villkorad som den var i apartheidstaterna, demokrati endast för vita.
Rasiststaten Sydafrikagick till en början inte att komma åt med internationella sanktioner eftersom USA och Storbritannien blockerade FN med sina veton i Säkerhetsrådet (inte därför att de var anhängare av apartheid, utan därför att de betraktade frihetsrörelserna som kommunister, liksom Nelson Mandela var terrorist). Men vad som hände var att solidaritetsrörelserna i såväl Europa som Nordamerika organiserade en alltmer omfattande bojkott och drev de motspänstiga politikerna framför sig. Så knäcktes till slut apartheidsystemet och Nelson Mandela upphöjdes från terrorist till president och Nobelpristagare.
Demokratireformen innebar inte att Sydafrika ”upphörde att existera”, det var apartheidpolitiken som upphörde. En del vita emigrerade i protest. Liksom vita farmare i dag flyttat från Zimbabwe (före detta Rhodesia) till Sydafrika. En demokratireform i Storisrael skulle få samma effekt.
En man, en röst. Någon däremot? I så fall behövs bättre argument än de gamla vanliga om mognad, terrorister och extremister. Problemet är förstås att det inte finns bättre argument. En internationell bojkott av Israel ser alltså ut som den enda möjliga vägen till fred och demokrati. Och svartfötter kommer aldrig bli ett fint ord på svenska.