Flydde Mariupol – nu sluter de upp för att hjälpa Ukrainas armé
Uppdaterad 2022-03-13 | Publicerad 2022-03-12
LVIV. Världens blickar är vända mot staden Mariupol – där maten är slut och de döda lämnats kvar på gatorna.
Oleg Pliner och hans familj kom ut med det sista tåget.
Nu sluter de upp för att hjälpa landets armé.
Tröjan hänger löst över den avmagrade kroppen. Ögonen är gropar efter två veckor utan sömn. Med darrande fingrar bläddrar Oleg Pliner, 44, igenom mobilens bilder. Stadsgator har rivits upp av enorma kratrar, huskroppar slitits sönder.
– Titta, här bodde vi. Framsidan är utplånad, men vår lägenhet vetter mot gården. Vi har ingen aning om något finns kvar.
Tillsammans med hustrun Yulia drev han fram till för ett par veckor sedan ett familjeföretag som importerade bilbatterier. Sexåriga dottern Oleksandra gick i första klass och stormtrivdes.
Han för en hand genom luften.
– Våra gamla liv är ”gone”. Borta.
Tog det sista tåget
Mariupol belägrades tidigt av ryska militärer, som hänsynslöst skjutit in mot civila bostadsområden. Stadens borgmästare uppger att över tusen kroppar har plockats upp från gatorna. De ännu levande söker desperat efter vatten och mat.
– Vi var femtio personer i källaren. Bomblarmet tjöt konstant. Men vi lyckades komma ut med det sista evakueringståget för sex dagar sedan…
Han ler vänligt, nästan ursäktande.
– Vi fick bara femton minuter på oss att packa. Vi rafsade ner våra id-handlingar och lite barnkläder. Hela tiden skrattade Oleksandra ett så underligt skratt…
Familjen undkom, men Olegs mamma är kvar.
– Jag har inte kunnat nå henne på fem dagar. Vet inte om hon lever eller är död.
Tillverkar nät
Äntligen blickar han upp från skärmen och noterar allt som sker omkring honom i studentlokalen vid Lvivs polytekniska universitet.
Ukrainsk popmusik strömmar ur högtalarna. Blågula flaggor har nålats upp på väggarna. Hängivna händer, unga och gamla, flätar grovmaskiga nät av hampa eller knyter uppskurna tygrester i dova grönbruna färger. Det är kamouflagenät till armén, som ska göra stillastående fordon och tält osynliga för fienden.
– Vi tillverkar mellan femhundra och tusen kvadratmeter varje dag, men efterfrågan är enorm, säger Nadiia Kopiika, 22.
Hon skulle egentligen ha blivit färdig civilingenjör i vår. Nu är hon en av organisatörerna och ständigt på språng. Varje morgon står nya skänkta tygsäckar ute på gatan. Och varje kväll hämtar armén upp de färdiga näten och lämnar beställningar på nya.
– Det finns nästan hundra till platser bara här i Lviv som också tillverkar nät. Vi samlar också in power banks till trupperna. Och sjukvårdsutrustning. Andra blandar molotovcocktails och svetsar stridsvagnshinder.
”Håller mig upptagen för att slippa fundera”
Bakom de mörka ögonen gömmer sig vreden. Nadiias mamma hukar nu i ett skyddsrum i hemstaden Mykolaiv, för att undkomma de ryska bomberna.
– Jag tror hon är säker där, men grannhuset fick en direktträff i förrgår.
Fram till kriget var pappan professor i materialvetenskap. Var han befinner sig nu vet hon inte. För tre dagar sedan kom ett kort meddelande från fronten, tre siffror. 4-5-0.
Arméns sifferkod för att situationen är under kontroll.
– Det räckte för oss. Som soldat hör han av sig när han kan, det är inte varje dag tyvärr.
Hon lägger en hand mot hjärtat.
– Jag håller mig upptagen för att slippa fundera. Men jag kommer aldrig glömma vad de har gjort. Vad de har fått mig att känna.
Alla hjälps åt
Ett par i sextioårsåldern, flyktingar från Kiev, gör te och placerar korvskivor på bröd. Andra staplar säckar med nät. Allt sker med en självklarhet, som om var och en intuitivt vet exakt vad som måste göras.
Även sexåriga Olekandra Pliner från Mariupol knyter tygtrasor i näten.
– Det är inte svårt, säger hon. Titta. Jag har lärt mig. Det är kul.
Och nu deltar pappa Oleg också.
Han knyter, för att ha någonstans att göra av sina darrande händer. Knyter för att fly sina tankar och försöka hitta en väg tillbaka.
Vi blir kvar en stund. Det är mot den här obändiga motståndsviljan Rysslands president Vladimir Putin har förklarat krig. Den här kollektiva kraften hans soldater måste besegra.
Förstod han det?
På vägen ut rusar Oleg i kapp oss. Något har hänt, nästan omärkbart. Som en första spricka ljus på en askgrå himmel.
– Åttondelsfinalen mellan våra länder i EM i fjol… minns du den? Kommer du ihåg den matchen?
