Här tränar studenter, lärare och musiker – för att strida i kriget
Uppdaterad 2022-03-13 | Publicerad 2022-03-11
LVIV. En efter en rusar de fram med dragna vapen.
De är studenter, lärare och musiker – som nu snabbtränas för att kunna sättas in i kriget.
– Vi har två val: Att lägga oss ner och dö eller att strida, säger plutonledaren och miljöjuristen Anatoliy Pavelko, 42.
Det pågår ett låtsaskrig mellan lekplatsen och konstgräsplanen i stadsparken i Lviv. Ett tjugotal pappor, pojkvänner, makar och söner utbildas för att bli en del av ”territorial defense", en sorts hemvärnsförband som spelat en nyckelroll i att hålla tillbaka de betydligt tyngre beväpnade ryska soldaterna, bland annat i gränsstaden Sumy.
Målet är att männen här när som helst ska kunna sättas in i kriget.
– Framåt!
En efter rusar de grusgången fram med sina sovjetbyggda kalashnikovs. Den bredbente instruktören Andriy Donyliuk, 44, gastar ut handfasta instruktioner:
– Minimera er exponering!
Han höjer rösten ytterligare, så att köldröken bolmar:
– Snart är det verklighet! Snart är det ryssen som skjuter!
Cigaretter tänds i den vinterbleka dagen. Enstaka snöflingor virvlar ner. Kriget har gått in på sin tredje vecka och våren är ingenstans.
Förbandet ska egentligen försvara hemstaden, men kan i nuläget sättas in var som helst i Ukraina. Ingen vet hur länge träningen ska pågå. Det kan handla om ett par månader. Eller en vecka. Allt styrs av kriget och försvarsmaktens behov.
”Måste kunna rädda sig själva”
Instruktör Andriy är veteran från östra Ukraina 2014 och har sett mer död än de flesta. Ett gråskäggigt befäl som tyngs av det han ser som sitt viktigaste uppdrag: Att hinna lära männen tillräckligt för att de ska kunna överleva.
– De måste kunna rädda sig själva och sin kamrat. Första hjälpen är ännu viktigare än vapenträning, säger han.
Att överskatta sig själv är farligast av allt, enligt instruktören.
– I samma stund som de får sitt vapen tror de att de är odödliga. Det gör dem till lätta mål. Jag har tränat kvinnor och de förstår det här mycket bättre än män.
Det sista steget han vill lära ut är att använda hjärnan.
– Jag vill att de ska ta in miljön de befinner sig i och analysera den noga. Då kommer de förstå hur fienden rör sig och var han befinner sig.
Orest, 18, ville bli affärsman: ”Inte viktigt längre”
Instruktören reser sig, signalerar att rasten är över.
– Rör på er! Ni är frusna! Kom igen!
Han klappar händerna.
– Tänk på ryssarna som nu är ute på våra slätter i den här blåsten, de fryser arslet av sig!
Ekonomistudenten Orest Maliuta skattar till. Han är yngst av alla, bara 18 år, fast storväxt och tung.
– Jag började universitetet i höstas. Tänkte bli affärsman. Fast det är inte viktigt längre. Jag vill bara skydda min familj och mitt land.
Han höjer vapnet och blickar genom kikarsiktet.
– Mitt land, ja… shit… det är nog allt man kan säga.
”Motivationen föds ur ilskan”
De ställs upp på led för att förevisas bästa positionen för att hålla automatkarbinen. Plutonledaren Anatoliy Pavelko, 42, övervakar allt på lite avstånd medan han i huvudet förbereder nästa övning, kartläsning inne i den gamla fäktningsarenan i andra änden av parken.
Frun och de fyra barnen har redan förts till säkerheten i Polen. Det gör det lättare att fokusera på uppdraget som väntar, att leda sin grupp i strid.
– Vi har inte plats för alla som vill gå med. I stället väljer vi ut de mest motiverade. Det är tack vare motivationen som vi kan åstadkomma mirakel, som vi gjorde i Sumy. Och den föds ur ilskan över allt som sker. Över de förstörda hemmen och döda barnen.
Håret är snaggat och ryggen rak. Blicken är fäst i fjärran. Det är svårt att föreställa sig att han egentligen är jurist i miljörätt. Svårt att föreställa sig att han nyss processat mot företag som skövlat urskogar och förgiftat grundvatten i ukrainska domstolar.
– Inte heller jag hade någon tanke på att bli militär, när jag stod där i rättssalen för bara någon månad sedan. Men det förändrades... precis allt har förändrats i Ukraina.
