”Fått större respekt för den här sjukdomen”

Malin Johanson/TT

Uppdaterad 2020-05-08 | Publicerad 2020-05-02

I vanliga fall tar Pär Blomquist hand om patienter på ortopeden. Men sedan några veckor tillbaka vårdar han de svårast sjuka i covid-19 på intensiven i Västerås. Ett självklart men också ovisst arbete.

– Hur länge kommer vi att hålla på så här? Det vet vi inte, säger han.

I sex år har Pär arbetat på ortopeden. Men från att ha jobbat framför allt med skelett och muskulatur går hans arbetsdagar nu ut på att vårda patienter där problemen har mer med lungor, hjärta och njurar att göra. Han och flera andra kollegor hjälper till på intensiven.

Ta på sig skyddsutrustning, läsa in sig på inlagda patienter – och undersöka patienter som lider av en helt ny sjukdom, som ingen ännu vet exakt hur man ska behandla:

– Den här vardagen är ganska ny från den vardagen jag är van vid, säger han.

– Det här är inte det jag kan bäst utan jag hjälper till och har alltid en person med mig som en handledare.

"Många som blir dåliga"

Veckorna på IVA har inneburit många nya lärdomar. Pär är särskilt imponerad över hur kollegor har lyckats ställa om i kris. När det nya coronaviruset dök upp hade han aldrig kunnat föreställa sig att samhället skulle befinna sig där vi är i dag.

– Jag själv var kanske en av de personerna, när coronaviruset kom, som tänkte lite att "hur farligt kan det vara". Är det inte bara som en vanlig influensa? säger han.

– Jag har fått en otroligt mycket större respekt för den här sjukdomen än vad jag hade innan. Nu när jag sett hur sjuka patienter verkligen blir och hur pass många det är som blir dåliga.

Ovissheten tär

Pär har gjort fyra veckor på intensiven och hittills tycker han att det har gått bra. Coronaviruset har ökat trycket på vården, men än så länge har det gått att hantera. Intensivvårdsplatserna har blivit fler och avdelningar för coronapatienter har satts upp.

– Jag vet att det finns planer för att kunna utöka intensivvårdsplatserna ytterligare, om det skulle behövas, berättar han.

Ovissheten kring det nya viruset är nog det som tär mest, berättar Pär. Att inte veta hur länge man kommer behöva vårda personer smittade av viruset. Därför är det viktigt att kunna lägga bort jobbet när han inte arbetar – men det är inte helt lätt.

Grubblar ibland

– Ibland tar man med sig jobbet hem och grubblar på det. Gjorde vi rätt där? Blev det där samtalet med anhöriga bra? Det första jag gör nu när jag kommer till jobbet är att logga in och se hur det gick för de patienter jag var inblandade i i går. Har de blivit sämre? Har de blivit bättre?

– Vi vet att det kan hända jättemycket på ett dygn, säger han.

Någon rädsla över att själv smittas känner han inte. Däremot kan Pär känna en oro över att vissa människor inte tar situationen på allvar eller inte följer myndigheternas rekommendationer. När det gäller hans egen trötthet var den som värst första veckan på IVA, när allting var nytt. Då gick Pär hem, slängde sig på soffan och somnade på en gång.

– Men än så länge har jag inte upplevt den där mentala tröttheten. Det kan väl i så fall vara när man ibland vaknar till på natten och kommer att tänka på jobbet. Då kan man känna sig trött, säger han.