Här föds barnen i ett skyddsrum – medan bomber faller utanför

KIEV. Utanför faller bomberna. Samtidigt föds en pojke, Ilya, nere i ett av stans skyddsrum.

Han är minuter gammal – och har redan upplevt kriget.

– Jag vill inte att han ska växa upp med skottlossning kring sig, säger hans mamma, 27-åriga Daria.

Hon är en av de kvinnor som föder när Aftonbladet följer med en natt ner i en av huvudstadens underjordiska förlossningskliniker.

Det är kolsvart i korridorerna på förlossnings­kliniken i västra Kiev.

Klinikchefen Andrii Vilenskyi, 51, leder med ficklampan på telefonen som enda ljuskälla.

– Igår ringde polisen och sa att vi glömt stänga av ljuset på en av våningarna. Vi måste ha det helt mörklagt, eftersom det minimerar risken för en attack, säger han.

Nyligen spreds bilder över hela världen på förlossningskliniken i Mariupol, där skadade gravida kvinnor och barn bars ut på bår.

Flera dog i attacken. Hotet är verkligt, konstaterar Andrii.

Vi tar hissen ner.

På dagarna fungerar Isida-kliniken som ett helt vanligt sjukhus. Men klockan 19 varje kväll, samtidigt som mörkret lagt sig över staden, flyttar hela avdelningen ner i skyddsrummet.

Gravida kvinnor, partners, nyfödda bebisar och husdjur trängs i den trånga korridoren.

Personalens lilla cafeteria har förvandlats till neo­natalavdelning, med en liten kuvös i ena hörnet, där en flicka stor som en vuxen mans hand kämpar för sitt liv med stora slangar på kroppen. I andra änden, ett matbord.

Andrii knackar på dörren och kliver in i ett av utrymmena nere i källargången. Snart kikar han ut bakom dörren igen.

– Hon behöver bara någon minut för att återhämta sig, säger han.

Inne i det dunkla rummet halvligger Daria Dorozhkina, 27, med håret flytande över kudden. En barnmorska kollar hennes värden och sätter på dropp.

Samtidigt sätter sig maken Hlib Dorozhkin, 27, på sängkanten och vakar över sin son.

Ilya ska han heta. Han är bara några minuter gammal.

Född 19.07 med planerat kejsarsnitt.

Läkarna bestämde att det var bäst så, eftersom Darias kropp var i sådan stress efter att ha flytt från explosioner i Kievs utkanter.

Daria talar tyst och långsamt. Dödstrött, men glad såklart, säger hon.

– Jag är så tacksam för att läkarna som klarar detta under en så svår tid. Det är en enorm påfrestning för oss alla, graviditeten har varit väldigt väldigt tuff.

Hlib tar hennes hand och smeker med tummen.

De trodde aldrig att deras förstfödda skulle komma till jorden nere i en bunker.

Eller att deras släktingar samtidigt skulle vara på flykt från landet och inte ha tid att möta deras son.

Allt har ställts på ända.

– För barnets skull var jag tvungen att göra så gott jag kunde. Men det var enorma bombningar kring oss, och jag var hela tiden tvungen att springa och gömma mig, berättar Daria.

– Det viktigaste är att vi klarade det. För att rädda liv måste man ibland ta risker och göra svåra val.

När kriget startade 24:e februari, hade hon exakt en månad kvar av graviditeten.

Hennes man insisterade på att de skulle fly, innan det var för sent. Innan Kiev var omringat av ryska styrkor.

– Men jag insåg att det redan var för sent. Så jag vägrade åka härifrån, det sista jag ville var att föda någonstans längs flyktvägen.

Klinikchefen Andrii Vilenskyi fortsätter bland kvinnorna i skyddsrummet. Varenda vrå nere i den underjordiska passagen har de försökt utnyttja så gott det går.

Rummet där kvinnorna föder är stort som ett badrum, med plats för max tre personer samtidigt.

Han suckar.

– Denna månaden har varit tuff för oss, precis som i resten av landet. Kriget kom som en total överraskning, men vi hade förberett så gott vi kunde på att något skulle kunna ske, säger han.

Bara för att det är krig kommer kvinnor inte sluta föda barn. En stunds glädje, mitt i allt elände, säger han.

Nästan direkt efter den ryska invasionen var ett faktum ställde de om på den privata kliniken och gav gratis vård till alla kvinnor. De vill hjälpa så många de kan.

– Vi kan inte ta pengar från kvinnor som flytt hit, vare sig det är Gostomel, Irpin eller Bucha. Men vi har bett kvinnorna ta kontakt först när de känner att födseln verkligen satt igång, att röra sig runt i Kiev i onödan kan vara farligt.

Under kriget har de fört 67 barn till världen på kliniken – i snitt två per dag.

Över 800 barn har fötts totalt i Kiev.

Många gånger är kvinnorna stressade, säger Andrii, särskilt de som flytt från områden kring Kiev där det är ihärdiga strider.

Det leder ibland till komplikationer. Även om vattnet har gått kan stress göra att födseln drar ut på tiden.

En kvinna han fick kontakt med var så rädd för att lämna huset att hon till slut evakuerades. Flera gånger har det hänt att kvinnor får hjälp av polis eller militär för att fly till BB.

– Kvinnorna som kommer hit är väldigt modiga, och har redan lidit mycket, berättar Andrii.

– Men efter födseln brukar ändå vi ge dem rådet att lämna oss så snart de kan, för att ta sig till ett så säkert ställe som möjligt utanför Kiev.

Han har redan samlat en hög med mirakel­berättelser.

– Som en kvinna från Bucha, som insåg att hon skulle föda barn – och satte sig själv i bilen och körde, samtidigt skottlossning och stora bomber small omkring henne.

– Men hon födde ett helt friskt barn, stannade hos oss i tre dagar, och kom härifrån med ett lyckligt slut.

Längre bort i korridoren, i mörkret, med ansiktet upplyst av sin mobil, sitter Natalie Kopan, 27, med sonen Timur i famnen. Han är bara tre dagar gammal.

För åtta år sedan flydde hon undan konflikten i Donbass i östra Ukraina. Nu är hon här i Kiev, och kriget har krupit alldeles för nära igen.

Det är hennes första barn, paret har försökt länge.

Pappa Artem Kopan är har röda ögon. Han berättar att det är svårt att sova nere i BB-skyddsrummet.

– Det blir ofta en kedjereaktion bland barnen. Skriker en – då börjar alla skrika, skrattar han.

Precis som andra pappor på kliniken kan han inte fly landet med sin nya familj, efter den lag trädde i kraft i början av kriget som bestämde att alla män 18–60 år måste stanna i Ukraina.

Familjen Kopan har likt andra på kliniken bestämt att det är bättre att stanna tillsammans, så länge det går. Att ta sig till Polen, som många andra, var därför inte ett alternativ.

Inna Romanchuk, 30, ligger i en säng i korridoren med Mark, en dag gammal, jämte sig. Hon klappar och vyssar för att han ska sluta med sitt oroliga gnyende.

– Jag ska inte ljuga, det har varit väldigt läskigt, säger hon om graviditeten.

– Jag var väldigt orolig och visste ju inte ens var jag skulle kunna föda. Vi hade tur som lyckades komma hit.

En bit därifrån ligger Svitlana, 37, som just blivit tvåbarnsmamma. Solomon ligger på bröstet och plirar med nyfikna ögon.

Han föddes en dag tidigare, vid 05-tiden, också här nere i skyddsrummet.

Hon och hennes man är båda militärer. Därför har de valt att stanna. Så att de kan vara kvar och strida om de behövs framöver.

– Vi kommer inte lämna Kiev, utan kommer försvara vår huvudstad ända till slutet, säger hon och ler brett.

– För en månad sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att detta skulle ske, att jag skulle föda i ett bombrum, med dovt ljus och lågt i tak. Jag tror att detta kommer göra att Solomon växer upp och blir en stark person, och jag önskar att det inte kommer finnas mer krig i hans liv.

Klockan 21.55 säger barnmorskan godnatt.

Hlib Dorozhkina får lakan av barnmorskan och lägger sig på en enkel brits. Längre bort börjar ett barn skrika, och väcker snart Ilya.

Utanför hörs bomber i fjärran. Sjukhuset är helt nedsläckt utifrån.

I ett par timmar är det lugnt nere i skyddsrummet, bakom järndörrar och en meter tjocka betongväggar hörs inte striderna.

En stund kan de låtsas att allt är normalt.

På morgonen, 06.00 är det fortfarande lugnt nere i den underjordiska passagen. Bara viskningar och ljudet av tofflor som närmar sig toaletten hörs.

Himlen är rosa när solen går upp. Ett flyglarm startar utanför.

Timur ammas av mamma Natalie nere i hörnet. Snart ska de få åka hem. Pappa Artem Kopan säger att de har planer på att fly Kiev i helgen.

– Vi var rädda för vår sons skull, annars hade vi lämnat för länge sedan. Men det var för farligt att resa. Inom två–tre dagar ska vi nog ge det ett försök, kanske till en stad 10 mil härifrån.

Mamman till Ilya, Daria Dorozhkina har också vaknat. Hon sätter på sig morgonrock och maken hjälper henne stappla till toaletten. Såret efter kejsarsnittet måste läka innan de kan dra.

Paret skissar på en evakueringsplan om Kiev bombas allt hårdare av ryssarna.

– Om allt är lugnt, och relativt tyst så kommer vi stanna. Men jag vill inte låta Ilya växa upp med skottlossning och med så mycket osäkerhet kring sig, säger hon.

– Fast jag tror allt detta kaos kommer upphöra snart, och önskar allt kommer bli bra igen.