Conny, 70, om sexlivet efter prostatacancern
”Om vi vill ha sex, då behöver vi någon form av hjälpmedel”
Uppdaterad 2021-11-30 | Publicerad 2021-11-28
Med prostatacancern skulle sexlivet dö ut.
Det var vad Conny Nöbelin, 70, trodde.
Men med lite uppfinningsrikedom har han och hustrun Pia, 65, utforskat samlivet på nytt.
– Man får lära sig hur man kan göra i stället , säger han.
Conny Nöbelin arbetade i 50 år inom Försvarsmakten som officer i flygvapnet. Han är gift med Pia och de bor i Mörrum i Karlshamns kommun.
Det var också Pia som kom att bli hans stora stöd, när han för sju år sedan drabbades av prostatacancer. Då var han 63 år och cancern var mycket aggressiv.
Den upptäcktes vid en hälsokontroll. PSA-värdet hade stigit till 4,2 sedan den senaste kontrollen – och var plötsligt alldeles för högt.
Inget mer fanns att göra
Vävnadsanalyserna bekräftade att han hade prostatacancer.
– Det var chockartat. Det kändes som ett dödsbesked, säger Conny Nöbelin.
Cancern hade spridit sig till höljet av prostatakörteln och behandling med antihormoner påbörjades omgående.
Conny fick beskedet att inget mer fanns att göra i behandlingsväg.
Han hörde till Region Blekinge, men tog då chansen att få en "second opinion". Det innebär ytterligare en medicinsk bedömning, av en annan läkare i en annan region.
Han vände sig till en urolog och specialist på prostatacancer i Kalmar och fick ett nytt utlåtande.
Den urologen föreslog en speciell hormonspruta som skulle krympa prostatakörteln, vartefter den skulle opereras bort.
– Läkaren frågade "Vill du leva eller vill du kunna ha sex och samlevnad?". Jag sade att jag vill ha bägge delarna – men det gick inte att kombinera.
Cancern helt borta
Han tackade därför ja till den föreslagna behandlingen. När prostatakörteln hade opererats bort fick han 35 strålbehandlingar och fick därefter äta hormontabletter i tre år.
I dag finns inte ett spår kvar av cancern. PSA-värdet är numera omätbart. Conny Nöbelin har överlevt, det är det viktigaste.
Men under operationen skars de nervceller av som styr lusten och erektionen. Det har lett till impotens, som är en mycket vanlig biverkning efter en prostatacanceroperation.
– När läkaren berättade vad som skulle hända fick jag ju upplevelsen av att nej, det blir nog ingenting mer med detta, utan man får nog minnas hur det var att ha sex och samlevnad. Och då sjönk jag ju ner i ett litet svart hål nästan, säger han.
– Man blir påverkad, ledsen och självförtroendet sjunker.
Hjälpmedel behövs för sexlivet
Han sökte därför hjälp inom sjukvården.
– Läkaren sade "Det finns blå piller, kräm och en spruta. Det kan du välja på", säger Conny.
– Då tog jag några blå piller och en kräm och testade, men det var ju inte mycket reaktion på det.
Sexlivet påverkades och det tog till en början stryk.
– Förhållandet är det som blir utsatt i en sådan här situation.
I stället fick han och hans hustru börja utforska samlivet på nytt.
– Vi har fortfarande ett samliv och det vill vi vara rädda om. Vi har provat de olika metoderna, men det där är ju inte så lätt.
”Samlivet inte bara fysisk prestation”
I och med det försvinner också spontaniteten.
– Det är ju inte så att man kan kramas och kelas och sedan växer det fram till att man har samlag, säger Conny Nöbelin.
– Det finns inte en spontanitet där, utan man måste tänka och man måste förbereda sig och så ska man då komma överens. Är det en bra dag i dag – eller är det i morgon?
I stället för att sörja det sexliv som var försöker han sätta in det hela i ett större perspektiv. Han tror att den stora biten är att försöka förstå att livet fortsätter, men på ett lite annorlunda sätt.
– Det kan ju inte vara så att penetrerande sex är den ultimata levnadsfunktionen. Samlivet består inte enbart av fysisk prestation, säger han.
Tycker män är fega
Conny Nöbelin möter hela tiden andra män som blivit impotenta av behandlingarna. Det gör han genom sitt ideella arbete som ordförande i Prostatacancerförbundets patientförening Viktor i Blekinge.
För en del av dessa män har detta även fått andra konsekvenser för deras liv.
– Jag har medlemmar som råkat ut för separation på grund av att det blivit en besvikelse hos både mannen och kvinnan, för att det inte funkar för någon av dem.
Han uppmanar verkligen alla män med prostatacancer att våga börja prata om sin sjukdom och hur den drabbat dem, för att öppenheten ska lätta på deras känslomässiga börda.
– Men det vågar inte män prata om, inte ens hemma med sin egen fru eller sambo ibland. Jag tycker det är bedrövligt att män är så fega, säger han.
”Beror på manlighetstrycket”
Handlar det verkligen om feghet – och inte om rädsla?
– Jag tror att det handlar om rädsla för sjukdomen, men också om att vara lite feg.
Varför är så många män rädda för att prata om sin prostatacancer?
– Det beror på manlighetstrycket. Många är övertygade om att då är livet slut för den mannen, men så är det ju inte i dag.
Tack vare framgångsrik forskning och förbättrade behandlingar ökar hela tiden överlevnaden i sjukdomen. Det gör att 120 000 svenska män lever med diagnosen prostatacancer i dag, att de antingen har eller har haft sjukdomen.
Tror inte han hade överlevt
PSA-testet – som infördes på bred front i slutet av 1990-talet – gjorde det möjligt att upptäcka sjukdomen i ett tidigt skede, långt innan den hunnit sprida sig, ge symtom och kanske bli obotlig.
Dödligheten i prostatacancer har därför minskat sedan dess. Det dör dock fortfarande 2 300 svenska män i sjukdomen varje år.
Conny Nöbelin tror inte att han hade levt i dag om han hade tackat nej till den behandling som han rekommenderades.
– Med hänsyn till alla alternativ som finns, så är ju livet viktigare än samlivet säger han.