”Livet gick på räls i Ukraina – nu har det spårat ur”
Uppdaterad 2022-12-25 | Publicerad 2022-12-24
Juliia, 39, och sonen Yura, 10, lever i limbo.
De bär kriget med sig men lever i fredliga Sverige.
– Mitt liv i Ukraina var som ett tåg på räls. Nu har det spårat ur, säger hon.
Juliia Gorbatenko och sonen Yura har upplevt rysk ockupation och ständiga flyganfall. Juliia vet att de måste återvända till Ukraina när kriget är över, men hon är rädd för att flytta tillbaka till hemstaden Slovjansk i Donetsk-området.
– Ryssland kommer aldrig att lämna Donetsk-området i fred, det är så nära den ryska gränsen, säger Juliia.
Hon vet vad hon talar om. I tre månader levde Juliia, dåvarande maken Sergej och sonen Yura under rysk ockupation 2014. Efter att ryska soldater utan officiella uniformer hade intagit Krim gick de vidare norrut och ockuperade Slovjansk.
– Då lärde vi oss för första gången vad krig, rädsla och hunger är, säger Juliia.
Hon hade en sjuk, sängliggande mormor att ta hand om och därför kunde familjen inte lämna staden. Ryska bandfordon åkte runt och sköt, och ryssarna minerade hela staden.
– För varje dag blev det färre varor i mataffären. En dag när jag kom dit hade de inte fått några varor alls. Det var hemskt att bli utan mat. Då samlade vi krafter och reste därifrån, berättar Juliia.
En månad senare befriades Slovjansk, och familjen kunde återvända. Men den 24 februari i år gick ryska armén återigen in i Ukraina, på bred front. Slovjansk flygbombades inte i början av kriget som de större städerna, men invånarna levde med ständiga flyglarm.
– Vi sov med kläderna på i en månad. När larmet gick vaknade vi, tog på oss skor och jacka och sprang till skyddsrummet. Vi hade en och en halv minut på oss att ta oss dit. Det var mycket jobbigt, vi sov varken dag eller natt, berättar Juliia.
Över staden flög raketer, och explosioner i grannstäder gjorde att Juliias hus skakade.
– Den 24 februari raserades hela livet. Allting tog slut. Det var inget liv, bara en existens, där du lade dig till sängs och var rädd för att en raket skulle träffa dig under natten, säger Juliia.
Sonen Yuras uppträdande förändrades totalt. Tidigare hade han sovit länge på morgnarna och knappt gått att väcka. Nu vaknade han på en sekund mitt i natten, tog på sig vinterjackan och sprang snabbt med mamma till skyddsrummet.
– Han kunde inte träffa vänner, inte gå i skolan. Men han ställde inga frågor, bara gjorde allt han måste tigande, säger Juliia.
Till slut fick de nog. Juliia och sonen lämnade landet, med evakueringståg från Kramatorsk till Lviv, Röda kors-buss över gränsen till Polen och sedan båt till Skåne.
– När vi kom fram till Malmö fick vi reda på vad som precis hänt på platsen som vi reste från fem dagar tidigare, berättar Juliia.
60 ukrainare på väg att evakueras dog när ryska missiler träffade järnvägsstationen i Kramatorsk den 8 april. Men Juliia och Yura var i säkerhet.
Efter drygt fyra månader på ett sexvåningshotell med ukrainska flyktingar i Örebro, placerades de i Kumla på det före detta äldreboendet Frejgården. Där bor de sedan 1 september i ett eget rum på tio kvadratmeter, och delar toalett, dusch och kök med sju andra ukrainska familjer.
Juliia klagar inte på trångboddheten, hon är tacksam över att få leva i ett fredligt land där sonen kan gå i vanlig skola, samtidigt som han fortsätter att följa distansundervisningen i sin ukrainska klass.
– Sverige är ett land där barn tas om hand på ett bra sätt, för mig som mamma var det viktigast. Och Yura tycker mycket om Fylstaskolan. Barn skapar kontakt utan att prata på samma språk, han är social och har fått många vänner, säger Juliia.
Hemma i Ukraina arbetade hon som konsthantverkare. Nu pluggar Juliia svenska i Fylstakyrkan fem dagar i veckan, och Yura tränar sin nya favoritsport två dagar i veckan: innebandy. När Yura får frågan vad han känner när han spelar match svarar han med ett enda ord:
– Glädje!
Vill du stanna i Sverige?
– Jag vill tillbaka till Ukraina när kriget är slut, säger Yura.
Juliia konstaterar att de måste resa tillbaka, eftersom de bara har tillfälliga uppehållstillstånd.
– Det är mycket svårt att fly tomhänt från kriget. Vi kan inte bygga ett stabilt liv här, eftersom vi är här tillfälligt.
Vad vill du säga till Vladimir Putin?
– Putin bryr sig inte om vad jag säger, men jag skulle säga ”lämna oss ifred”. Han har inte rätt att lägga sig i våra liv, säger Juliia Gorbatenko.
