Emil Andersson, 22, räddar liv i krigets Mosul
Publicerad 2017-04-15
Hundratusentals människor har flytt från striderna i Mosul.
Emil Andersson, 22, gjorde tvärtom – och reste till kriget för att rädda liv.
– Det svåraste är när det kommer in skadade barn, säger han.
Striderna i den irakiska staden Mosul är inne i sitt blodiga slutskede. Hundratusentals människor sitter fortfarande fast i den gamla stadskärnan, som kontrolleras av terrorgruppen IS.
Många flyr striderna, ja, rent av landet.
Andra söker sig självmant till Mosul – för att hjälpa.
Emil Andersson, 22, från Norrköping, slutade i svenska försvaret i september förra året. Därefter bestämde han sig för att resa till norra Irak för att hjälpa en assyrisk milis, som samarbetar med den kurdiska militären peshmerga i kampen mot terrorgruppen IS.
Men sedan en tid tillbaka arbetar han i stället som sjukvårdare, knuten till den irakiska armén.
– Jag åkte ner för att göra nytta på plats, säger han när Aftonbladet når honom på en dålig telefonlinje utanför Badush nordväst om Mosul.
”Det är nog det som tär mest på oss härnere”
Bara några hundra meter bort pågår hårda strider, några byar ska fritas från IS. När som helst kan nya skadade soldater och civila, som Emil Andersson ska ta hand om, komma.
– Vi åtgärdar de mest livshotande skadorna, så att de kan transporteras vid liv till närmaste sjukhus, säger han.
Arbetet handlar ofta om skillnaden mellan liv och död. Människor skulle ha dött på vägen till sjukhus utan hans insatser.
Men det är också extremt krävande. Förråden av sjukvårdsmaterial tar snabbt slut snabbt och ibland tar han emot barn, som blivit skjutna eller fått benen avsprängda av granateld.
– Det är nog det som tär mest på oss härnere, det spelar ingen roll hur många fall man tar sig an, säger Emil Andersson.
Han minns särskilt en sjuårig pojke som kom in med sprängskador i buken.
– Han dog medan vi jobbade med honom. Jag glömmer aldrig när vi berättade för pappan att hans son inte gick att rädda, säger Emil Andersson.
Hur hanterar du sådana upplevelser?
– Vi har "debriefings" varje dag då vi pratar igenom om vad som har hänt, vad vi gjorde bra och vad vi skulle kunna ha gjort annorlunda. Vi försöker att prata även om det som är jobbigt.
Riskerna är extremt höga. Något Emil Andersson är medveten om.
– Jag vet att jag utsätter mig för livsfara. Men vi försöker att koordinera platserna vi befinner oss på så gott vi kan med den irakiska armén, för att minimera riskerna.
Hur reagerar din familj hemma i Sverige?
– Självklart är de oroliga, men de vet att jag vill vara här och accepterar mitt beslut. Jag får enormt mycket stöd.
Emil Andersson har varit på plats i Irak i sju veckor och räknar med att stanna till början av sommaren.