Den osannolika historien om lejonet i Mosul öppnar våra ögon

Alla djuren utplånades på Mosuls zoo utom två.

Lejonet Simba och björnen Rasha.

Deras osannolika räddning kan väcka motstridiga känslor – men är i själva verket nödvändig för att öppna våra ögon.

Den franske författaren Émile Zola är känd för sina kärva, realistiska skildringar av villkoren för 1800-talets franska arbetarklass. Men i romanen ”Den stora gruvstrejken” är det inte människornas hemska öde när gruvan rasar som läsaren kommer ihåg. Utan den gamla gruvhästen som blind och förvirrad och med ett ångestfyllt skrik irrar runt in i sin död.

Jag har tänkt en del på det på sistone.

För två veckor sedan besökte jag och fotografen Magnus Wennman djurparken i Mosul i Irak. Sedan dess har jag burit med mig en historia som gnagt och skavt och vägrat att passa in, men ändå velat berättas.

Djurparken ligger i den östra delen av staden, som befriades från IS i februari. Parkägaren hade flytt för sitt liv redan för två och ett halvt år sedan, när terrorgruppen först intog staden. Till en början hade IS hållit parken öppen, kanske för att roa ditresta terroristfamiljer från länder som Tunisien, Frankrike och Sverige.

Men när slutstiden om Mosul inleddes i oktober lämnades djuren åt sitt öde.

I mars var alla döda utom två, lejonet Simba och björnen Rasha. Vi såg dem otryggt stryka sina pälsar mot gallret, som om de ville berätta om de intilliggande burarna, som alla gapade tomma.

Om Simbas mamma, som åt upp Simbas pappa och därefter själv svalt ihjäl. Om hur Simba själv åt upp Rashas björnunge. Om IS-raketen, som utplånade apornas bur. Om hjortarna, antiloperna, påfåglarna och den lilla ponyn som alla dukade under av samma svält.

Stanken fick mig nästan att rygga tillbaka. Mosuls zoo var en hemskt dyster plats.

Nyheten om de kvarglömda djuren hade nått världen genom en frilansfotograf ett par veckor tidigare. Som en liten notis, i floden av rapporter om flyende civila, misstänkta kemvapen och massgravar. Men den gick inte obemärkt förbi.

Samtidigt som de sista terroristerna höll hundratusentals civila – kvinnor, män och barn – som gisslan ett par kilometer bort skickade den internationella djurrättsorganisationen Four Paws en veterinär hela vägen från Österrike.

Han betedde sig som en hjälte. Tog sig igenom vägspärr efter vägspärr. På plats gav han djuren antibiotika och multivitaminer. Pälsarna tvättades och burarna städades upp. Han lejde några grannar, som lovade att ge djuren mat.

Vi kunde själva se hur de lassade in kycklingar och söta äpplen till djuren. Och det var då som något började kännas väldigt fel. Kort före hade vi mött tiggande, utsvultna barn på Mosuls marknad. Vem gav dem mat och mediciner?

Ingen.

Min första tanke var att skriva ilsket: hur kan djuren gå före barnen?

Utanför burarna spretade gungställningen åt alla håll, kluven och söndersprängd av en raket. En av IS-krigarna hade flugit femtio meter i en båge och spetsats av ett träd, som enligt lokalbefolkningen hade sugit upp hans blod. Kroppen var borta men trädets stam var flammande röd.

Jag besinnade mig.

Det fanns, trots allt, ett annat sätt att se på saken. Om ett lejon eller en björn för en kort stund kunde få Mosuls barn att glömma kriget, hungern och oron, ja, till och med känna glädje så kunde det vara värt sitt pris.

Jag reste hem och för en kort tid försvann de olyckliga djuren ur mina tankar. Sedan började mejlen komma. Telefonsamtalen. De var från djurrättsorganisationen, som hoppades att jag skulle skriva en artikel som skulle få läsarna att röras till tårar av Simbas och Rashas öde och skänka pengar.

Som om inte människorna var viktigare, tänkte jag.

Som om inte FN:s matprogram i världen är på väg att haverera och matpaketen till hungrande barn i Syrien redan har halveras i bristen på pengar.

På onsdagsmorgonen väcktes jag av ett dramatiskt pressmeddelande:

“Four Paws utför en osannolik räddningsinsats i kriszonen Mosul”, stod det.

Den irakiska militären uppgavs ha gett veterinären med sitt team en öppning att snabbt resa in och hämta ut Simba och Rasha. Djuren skulle först transporteras till den betydligt säkrare staden Erbil, för att i ett senare skede flygas till nya hem i världen.

Detta samtidigt som en stor del av Mosuls marknad, där vi mött de tiggande barnen, förstörts i ett raketanfall. Som de tiotusentals familjerna som lever i ruinerna i praktiken inte har några andra alternativ än att stanna kvar.

Bara några timmar senare kom nästa mejl:

“Four Paws förhindrade från att rädda djuren”.

Räddningsteamet, med de nedsövda Simba och Rasha, hade stoppats i en vägspärr och tvingats återvända. Bara tvåhundra meter skilde djuren från säkerhet, enligt organisationen. Nu väntar svåra förhandlingar med den irakiska militären. Det mesta talar för att Simba och Rasha får dela sin resterande dagar med stadens lidande mänskliga befolkning.

Vad vi kan lära av historien om Mosuls zoo?

Är det någonsin rätt att rädda djur framför människor?

Jag vänder och vrider på frågan, men finner ingen enkel hållning, för den här historien tycks lika förvirrande och absurd, sorglig, meningslös, galen och tragisk — som själva kriget.

Så tänker jag på den gamla gruvhästen. Émile Zola förstod något om människor och empati. Ibland är det djuren som öppnar våra ögon också för människans olycka. Simba och Rasha får oss att se katastrofen i Mosul – i hela sin ohyggliga vidd.