IS sköt ihjäl Alis familj – nu pekar han ut dem för soldaterna
Uppdaterad 2017-03-14 | Publicerad 2017-03-13
MOSUL. Terrorgruppen IS kalifat skjuts sönder timme för timme, minut för minut.
Vid den sista vägspärren före fronten möter vi en man som förlorat hela sin familj.
Och en liten flicka som just vunnit tillbaka sitt liv.
Sonya Yousef, 6, klättrar över vägspärren som den irakiska armén har byggt av sand och gamla bilvrak i stadsdelen Gazlani i västra Mosul.
Den som utgör skiljelinjen mellan fångenskap och frihet, fara och skydd.
Hon kramar sin finaste leksak mot kroppen, en gul plastflöjt.
Klockan halv tre i natt gjorde regnet äntligen uppehåll. Familjen beslöt sig för att riskera allt, terrorgruppen IS krypskyttar, raketer och självmordsbombare och koalitionens bomber, för att fly.
Sonya Yousef är helt slut. Benen vill knappt bära efter tio timmars flykt och magen skriker efter mat.
– Vi har överlevt och är fria. Det betyder mer än allt annat, säger hennes pappa Omar.
Genom luften hörs dova smällar. Det är ljudet av IS dröm om ett kalifat som faller samman.
Timme för timme, minut för minut tränger den irakiska arméns förband allt djupare in i terrorgruppens sista stora fäste i Irak, den gamla stadskärnan i västra Mosul.
Den 30-årige polismannen Ali, som klättrat upp på vägspärren, vinkar igenom familjen. Han kom hit som frivillig så fort offensiven inleddes, står här natt och dag utan betalning, eftersom det är det enda som skänker hans liv en gnutta mening.
Precis som sin pappa jobbade Ali tidigare som polis. När IS invaderade Mosul i juni 2014 befann han sig på uppdrag i Bagdad. Han skiljdes från sin fru och barn, som bodde hemma hos hans föräldrar, i huset där han själv en gång växt upp.
Polisyrket räckte för att stämpla familjen som fiender. Sommaren 2014 samlade IS ihop Alis fru, dotter, söner och föräldrar i en gatukorsning inte långt ifrån platsen där vi befinner oss nu. De kallade på grannarna att infinna sig. Sedan sköt terroristerna ihjäl familjen, vuxna som barn, en efter en i huvudet.
Ögonen är insjunkna, kanske av gråt, kanske av trötthet. Eftersom han växte upp här känner han igen kvarterets unga män, de som gick med i IS. Han vet vilka de är. Nu hjälper han den federala polisen att hitta dem.
– De senaste tre dygnen har jag pekat ut elva IS-män som gömt sig bland de riktiga flyktingarna, säger Ali.
De misstänkta har förts bort för förhör av irakisk polis.
– Jag önskar att jag fick döda dem själv, med mina egna händer, säger Ali.
Vi ber om att få ta en bild, men får nej. Lovar att inte skriva ut hans riktiga namn. IS tog allt, men han är fortfarande rädd.
Tusentals soldater och civila har dött
Kriget är någon kilometer bort. Det visslar från raketer, smattrar från kulsprutor, dånar från artilleri.
Svarta Humvee-fordon patrullerar de öde gatorna likt spöken. Soldater i gathörnen skrattar nervöst.
Förödelsen är långt värre än den vi mötte i östra Mosul före jul. Det är sönderbombade hus och tillknycklade bilar överallt.
Är det 500 IS män kvar som håller ut i den gamla stadskärnan? Eller handlar det om flera tusen?
Ingen vet.
Tusentals soldater och civila har dött i slaget om Mosul. Slutet närmar sig, men det mesta talar för att det handlar om veckor snarare än dagar.
Vi passerar flygplatsen. Den liknar inget jag tidigare har sett. Terminalbyggnaden, tornet, landningsbanan. Allt är bokstavligen utplånat. Kratrar och högar med krossad betong är allt som återstår.
Flyktingarna förs i bussar till det nya Hammam al-Alil-lägret, en och en halv mil söder om Mosul, längs den gamla järnvägen till Bagdad.
Det är en kaotisk plats, en logistisk mardröm, i skuggan av kriget.
Hundratusen civila har drivits på flykt sedan offensiven mot västra Mosul inleddes den 19 februari, enligt Iraks regering. Många slussas vidare, till nybyggda läger som växer upp med ändlösa rader av vita tält över Nineveslätten.
Vi går in under betongtaket till en söndersprängd byggnad, där flyktingar som anlänt i dag sökt skydd för regnet i väntan på hjälp. En flicka som heter Shahad al-Rahma, klädd i en rosa My little pony-tröja, har fått ett tuggummi, men inget annat att äta. Hon tuggar och tuggar och upprepar det enda hon tycks minnas från den tidiga februarimorgonen då familjens hus träffades av en IS-raket och taket föll ner över hennes mamma, som stod och bakade bröd.
– De bar bort mamma i filtar, säger hon.
Folk stoppar oss, tror att vi är hjälparbetare. Var är maten? Tälten som soldaterna lovat?
En mamma pekar på sin tvåårige son, som är inbäddad i filtar.
– Lyssna. Han kan nästan inte andas.
En äldre kvinna ligger och skakar efter vad sonen säger är den hjärtattack hon fick under flykten dagen innan.
Kvinnan tar tag i mitt ben.
– Hjälp mig, vädjar hon.
Det känns som efter en naturkatastrof.
Melany Markham, hjälparbetare på Norska flyktinghjälpen, är vid sidan av mannen som rakar av de nyanlända männens tvångsskägg lägrets enda optimist. Om regnet som vräker ner säger hon:
– Visst, det blir lerigt. Men det gör att vi slipper många sjukdomar.
Om flyktingarnas insjunkna kinder säger hon:
– Jag har sett värre undernäring i Afrika.
Om de traumatiserade barnen säger hon:
– Familjerna här håller samman. Det är bra.
Vi går runt i skyfallet, försöker ta oss upp och ner för sandvallarna innan de förvandlas till lervälling.
Melany Markhams optimism behövs, för nya vita bussar med flyktingar kommer hela tiden, dygnet runt.
Låga explosioner hörs från fjärran, påminner oss om de som är kvar. De hundratusentals män, kvinnor och barn som ännu sitter fast, medan kalifatet går mot sin oundvikliga kollaps.