Polisens fel fällde Lillen

Anders Johansson

Experterna dömer ut utredningen av våldtäktsförsöket

Lillen dömdes mot sitt nekande, utan vittnen och utan att kunna pekas ut av flickan.

Men en rad felaktigheter ledde tillsammans fram till honom som enda tänkbara gärningsman.

Aftonbladet har med hjälp av olika experter granskat utredningen som i delar betecknas som sämre än amatörmässig.

1. Gärningsmannens skospår utreds inte

Första patrullen spärrar av brottsplatsen på baksidan av bygdegården och fotograferar. De hittar tre olika släpspår i snötäcket där flickan släpats och i anslutning till detta skoavtryck. De skriver i sin rapport:

”Vi uppfattade skospåren som gärningsmannens skoavtryck.”

Men vem som avsatt dessa skoavtryck med räfflad sula har inte utretts. Lillen bar cowboy-boots den aktuella kvällen. Sulan på dem är helt slät.

Kriminalkommissarie Bo Åström är kriminalchef i Västerorts polismästardistrikt och har även arbetat vid Rikspolisstyrelsen för att metodutveckla det brottsutredande arbetet i Sverige.

Han ifrågasätter hur skoavtrycken kunnat avfärdats ur utredningen. Och att detta inte dokumenterats.

Kammaråklagare Susanne Wihlborg:

– Uppfattade skriver patrullen, vilket inte säger någonting om att det var gärningsmannens skoavtryck. Vi har kollat skor. Att vi inte hittade skorna, det är en annan historia. Om det finns skospår i snö kan man aldrig få identitet av skor. Om du har en vanlig sko som ... de flesta herr- och damskor ser hyfsat likadana ut i mönster. Och har du begått ett brott och vet att det finns skospår på platsen, så behåller du inte skorna.

Kriminalkommissarie Bo Åström:

– Lillen hade kvar sina skor. Men ingenstans i förundersökningen har man konstaterat att spåren inte tillhör Lillen.

– Om polismännen bedömer att det är gärningsmannens skoavtryck och åklagaren avfärdar det med att säga att poliserna bara ”uppfattat” det så, då måste man ju gå tillbaka till patrullen och fråga: På vilka grunder angav ni att ni uppfattade det här som gärningsmannens skoavtryck? Och då kommer man fram till slutsatsen: Ja, det fanns inga andra skoavtryck förutom då kanske målsägarens skor.

2. DNA-spår säkras inte

Polisen för flickan till Visby lasarett. Vid 4-tiden på morgonen genomförs en rättsmedicinsk kroppsundersökning.

I instruktionen, som exempelvis framgår i polisens ”rape-kit” står: ”Delge undersökande läkare eller sköterska sådan information som är värdefull med avseende på var kriminaltekniska spår kan förväntas finnas: Tänk efter! Var kan det finnas blod, sperma, fibrer eller dylikt med ledning av vad offret och eventuellt vittnen har berättat?”

Vid undersökningen hittar den undersökande läkaren en blodfläck i flickans ljumske. Den säkras inte, det vill säga tas bort med tops för DNA-analys.

Flickan har berättat att gärningsmannen vidrört hennes bröst, han hade sugit på ett av dem. Någon spårsäkring av intorkad saliv för DNA-analys görs heller inte.

Dessa spår hade kunnat fria en oskyldigt misstänkt och binda en gärningsman.

Docenten i rättsmedicin, Olle Lindquist, Uppsala:

– Jag konstaterar objektivt att polisen inte har följt sina instruktioner.

Polisens spaningsledare Sune Jacobsson:

– Det här var också en natt då det hände mycket annat, och då blir det så att man missar saker. Man kanske inte lämnade över instruktionerna till läkaren. Men ber vi att få ett rättsintyg så får vi ett rättsintyg.

3. Fibersökning och blodanalys görs inte

Flickans kläder tas omhand vilket ska ske. Men utredarna beställer aldrig någon sökning av eventuella fibrer på den jacka hon bar under kvällen.

Inte heller görs någon sökning efter fibrer på Lillen.

Senare beställer polisen en rutinundersökning om huruvida blodfläckarna på jackan är Lillens blod.

Polisen ber däremot inte SKL att undersöka karaktären på blodsdropparna – om de exempelvis stänkt eller strukits dit. Eller uppstått genom att jackan varit emot något annat föremål med blod på.

I stället antar polisen utan förklaring att blodet på jackan måste vara gärningsmannens.

Docent Olle Lindquist:

– Polisen har inte gjort vad man skulle. Det är dåligt, inkompetent. Inte professionellt. Inte ens amatörmässigt. Inte ens en glad amatör skulle ha gjort så här. Blodet är inte direktavsatt, det är starkt utspätt med vatten och har avsatts medan jackan var av.

Spaningsledare Sune Jacobsson:

– Det kan naturligtvis vara en miss av oss. Jag skyller inte ifrån mig, det är naturligtvis jag som ska tänka på sådant här. Höga rättsinstanser har ändå tittat på det här och de har accepterat detta.

4. Pappan tillåts sitta med vid förhöret

När den 15-åriga flickan förhörs på Visby lasarett vid 10-tiden på söndagen får pappan sitta med.

Det är inget formellt tjänstefel – men i praktiken så nära man kan komma.

– Det är direkt olämpligt att föräldrarna är med vid förhör om sexualbrott, säger Lone Callias, tidigare chef på sexbrottsgruppen vid Söderortpolisen i Stockholm och en av landets främsta på området.

– Anledningen är att barnen då inte brukar berätta allting. Detta är så väldigt känsligt och ingående.

– Men talar man om från början för föräldrarna att det är försvårande för utredningen brukar det aldrig vara några problem. Då förstår de att de inte bör sitta med.

Omständigheter tyder på att flickan inte berättat allt och att fler frågor borde ställts.

Bo Åström anser att det är moraliskt lättare att berätta att man blivit överfallen än att medge att man inlåtit sig i något frivilligt som sedan gick överstyr. Inte minst när en förälder är med och lyssnar.

Kammaråklagare Susanne Wihlborg:

– Vi har naturligtvis huvudregeln att föräldrarna inte ska vara med, att barn hörs själva. Men i det här fallet var hon intagen över natten, chockad och nedkyld, det kan ha varit en sådan bedömning polisen gjorde.

Spaningsledare Sune Jacobsson:

– Det är inte alltid bäst om flickan är ensam vid förhör. Man måste ta stor hänsyn till den som ska höras, vilket stöd den bör ha. I och med att hon var ganska ung ska ju föräldrar beredas tillfälle att vara med.

5. Flickans skador stäms inte av – mot vad hon berättar eller mot Lillens status

– Hon har rivmärken på kroppen av händer med naglar. Lillen har en halv millimeter naglar och hur sådana händer kan orsaka rivmärken har inte analyserats, säger Bo Åström.

Lillen är sedan unga år nagelbitare, vilket också syns tydligt på de bilder polisen tog av hans skadade hand dagen efter.

6. Lillens färska skador blir aldrig dokumenterade

På kvällen efter händelsen hörs Lillen av polisen.

Han berättar då att han varit i slagsmål med en namngiven person, att han fått näsblod och ett jack på högerhanden.

Men polisen som håller förhöret upprättar aldrig någon anmälan om misshandel. Hon låter heller inte göra en rättsmedicinsk undersökning av honom. På så sätt blir varken hans färska handskada eller nässkada undersökt och dokumenterad. Om det gjorts hade det kunnat styrka vad Lillen sa. Bo Åström anser att underlåtenheten är ett klart brott mot polislagens 9:e paragraf :

”När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.”

Rättegångsbalken 23:1 är lika tydlig:

”Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.”

I efterhand leder detta till att domstolarna inte tror på att det förekommit något slagsmål med blodvite utan att Lillen ljuger.

Spaningsledare Sune Jacobsson:

– Ansvaret är i så fall mitt, det var ju jag som ledde utredningen. Naturligtvis borde vi har upprättat en anmälan, jag känner ju väl till reglerna. Men det beror också på hur trovärdig berättelse man lämnar, det kan vara att vi tänkt på det sättet.

7. Nyckelvittne dokumenteras inte

Vittnet Kim Larsson berättar för polisen att han såg slagsmålet som Lillen var inblandad i. Men telefonförhöret dokumenteras inte.

Spaningsledare Sune Jacobsson:

– Hemskt konstigt i så fall att han inte berättat det här tidigare. Vi borde självklart ha noterat honom, för vi var ju efter att hitta något slagsmål. Kan en sådan uppgift komma fram har det ju stor betydelse för en sådan här utredning.

8. Fel i förhör rättas inte till

I ett förhör noterades att Lillen sagt att han gått på den vänstra toaletten.

– Det var fel, han sa den högra. När jag såg detta reagerade jag direkt, kontaktade polisen och bad dem ändra. Men det gjordes aldrig, säger advokat Gösta Bergman.

Under rättegångarna verkade det därför som om Lillen ljög och i efterhand ändrade sin berättelse.

9. Flickan ses på baksidan

Vittnen har sett en tjej med en vit jacka, som förmodas vara offret, i närheten av brottsplatsen, strax före brottstillfället tillsammans med en kille som inte var Lillen. De stod tätt tillsammans. Detta har inte utretts i botten.

Spaningsledare Sune Jacobsson:

– Vi lyckades aldrig utreda vilka de personerna var.

Fotnot:

Flickan, som i dag är 18 år, vill inte svara på frågan om hon tror att rätt person blev dömd. Högsta domstolen beslutar inom kort om Lillen ska få en ny rättegång.

Läs mer

Anders Johansson