Läkaren vet inte vad han ska göra eller fråga

Kerstin Weigl

Inte för att jourläkaren är likgiltig.

Men han vet inte vilka frågor som borde ha ställts till mannen.

Och inte hur farliga varningssignalerna kan vara.

Jag vill att händelsen i Lerum 5 februari blir ett fruktansvärt exempel på hur och varför det brister i vården som ställs inför våld i nära relation.

Och det brister i flera led.

Polisernas magkänsla när de möter 59-åringen är att något är galet, att han kan vara farlig, ett vårdintyg kan behövas.

Står de på sig, säger de så till läkaren? Oklart. För övrigt har ärendet bollats nedåt i vårdapparaten, från psykakuten i Borås, till vuxenpsykiatrin i Lerum, till vårdcentralen och sedan till ytterligare en mindre vårdcentral.

Läkaren som tar emot där är jourläkare, erfaren, men gör sällan psykiatriska bedömningar. Det han får veta är att mannen har sömnproblem och äter antidepressiv medicin, att det finns problem i äktenskapet.

Han ringer även hustrun som berättar att maken försökt putta henne nedför en trappa. Att han är svartsjuk, personlighetsförändrad, men inte hotat eller slagit henne tidigare.

Exempel på frågor som inte ställs: Är det ett stegrat förlopp? Vad menar hon med "förändrad"? Är hon rädd? Hur är relationen?

Läkaren stämmer av på telefon med vuxenpsykiatrin, inte heller där tycker man det kan bli aktuellt att lägga in mannen, som inte verkar psykotisk.

Ytterligare en gång ringer läkaren till hustrun. Först då säger kvinnan att hon är rädd och kanske inte vågar bo hemma. Läkaren är brydd. Vad kan han göra åt det?

Han säger i senare polisförhör:" Jag förstår att det här är jättesvårt, sa jag, men jag har nog inget bra råd."

De pratar lite löst om kvinnojouren. Mer händer inte. Mannen åker hem och slår ihjäl sin hustru med hammare.

Jo, jag vet att det är lätt att vara efterklok.

Farlighetsbedömningar är svåra saker - men poliserna blir allt bättre på att göra dem. Bristerna är tydligast i vården.

Länge har det varit så. Socialstyrelsen sa nyligen ifrån ordentligt: vården måste bli bättre på att se och bedöma våld i nära relation.

Men vad görs?

Jag vet att Niklas Långström, professor i psykiatri och brottsforskare, nekats att forska på varningssignaler. Han ville intervjua män som nyligen häktats för sexualbrott och våld i nära relation.

Politiska mål har formulerats, forskare finns, frågorna formulerats.

Så vad väntar vi på?