Ryan Adams tappar mark

På "Love is hell pt. 1" finns svaga spår och antydningar kvar. Spår och antydningar om att Ryan Adams fortfarande är den enda riktigt självklara länken mellan Gram Parsons och Morrissey som existerar - en artist som för bara några år sedan skrev otäckt vackra ballader som "Oh my sweet Carolina" och "Harder now that it"s over".

Men jämfört med vad han tidigare gjort passerar här alla lågmälda låtar oroväckande snabbt förbi, utan att fästa och utan att gripa tag. Det är egentligen bara den Fleetwood Mac-färgade "The house is not for sale" och "World war 24" som får mig att se fram emot del två av "Love is hell"-sessionerna med något slags tillförsikt.

För när det gäller "Rock n roll" - den egentliga uppföljaren till "Gold" - finns det inga förlåtande omständigheter. Skivan är ett motbjudande gubbrocksslott. Till stora delar uppbyggt av grungegitarrer, stelopererad new wave, spänningslös glam och Oasis mest kobenta utbrott.

Plötsligt är nästan Bryan Adams att föredra.

Ett märkligt och sorgligt fiasko.

Ryan Adams

Lyssna på Ryan Adams

Markus Larsson