Milt punkig start på Rosendal Garden Party
Publicerad 2024-06-15 01.56
KONSERT På grund av den inställda konserten med Refused uteblir den riktiga revolutionen på Rosendal till förmån för ett milt naturvinspimplande.
Till och med dragplåstret M.I.A. bjuder på en smått beskedlig tillställning.
M.I.A.
Plats: Rosendal Garden Party, Stockholm. Publik: 10 000. Längd: En knapp timme. Bäst: ”Paper planes”, med sin oemotståndliga The Clash-sampling. Sämst: Vi är många som saknar Refused.
Djurgården doftar fläder och jag har precis missat Lauryn Hill med en hårsmån. Utan förvarning dyker hon upp under sonen YG Marleys konsert. Jag får nöja mig med att se bejublade versioner av Fugees-klassiker som ”Killing me softly” och ”Fu-gee-la” på sociala medier. Konserten avslutas med att de två sjunger reggae-stjärnskottets egen ”Praise jah in the moonlight" som samplar en annan släkting: Bob Marley.
Annars inget nytt under den lågt stående kvällssolen. Konceptet rockfestival har sedan länge övergått i naturvinsprovning. Under Hultsfredsfestivalens dagar positionerade sig publiken med t-shirt från obskyrt popband – i dag gör den detsamma med tygpåse från naturvinsimportör. Folköl har blivit Kiwi Spritz och vinentusiasterna i Jordmånen det nya Belle & Sebastian.
Finsmakarfestivalen på Djurgården har på tre år blivit det självklara och aningen mer nischade Stockholmsalternativet till Way Out West. Ett noga utformat program och en vacker plats är nycklarna. I helgen spelar bland andra Massive Attack och Grace Jones under de enorma ekarna i Nationalstadsparken.
Öppningsdagen på Rosendal Garden Party fick sig en törn redan i torsdags, genom nyheten om att Dennis Lyxzén drabbats av en hjärtinfarkt samma morgon. Hans Refused skulle ha gjort sin sista festivalspelning på svensk mark. Jag var uppenbarligen inte ensam om att ha Umeåbandet som fredagens mest emotsedda akt.
Basisten i det amerikanska hardcorepunkbandet Turnstile är bara en av många som bär Refused-hoodie i kväll. Kvartetten från Baltimore, Maryland låter knappast väsensskild vågen av band som strömmade från Västerbotten på 90-talet – bara mer amerikanska. De alternerar mellan manglande på gitarrens E-sträng, snabbare skatepunk och en surfrock som får betraktas som progressiv i sammanhanget. De saknar svenskarnas finess från klassikern ”The shape of punk to come”, även om sångaren Brendan Yates har en brittisk 60-talslook som liknar Lyxzéns från samma era.
Sist ut denna milt punkiga afton – om det nu går att kalla en festival med premium-avdelning och flaskor för 800 kronor så – är M.I.A. Fyra minuter före utsatt speltid studsar hon utan större omsvep in på scenen i silvrig outfit, bucket hat och solglasögon. Med sig har hon en handfull dansare och visuals med sladdande bilar i Mellanöstern.
”I haven’t gone soft yet”, säger hon.
Men den brittiska rapparen och sångaren ger ett mjukt intryck som kontrasterar mot den skorrande basen. Låtar som ”Born free” och ”Borders” känns märkligt samtida – som om musikhistorien först nu hunnit ikapp M.I.A, som under mitten av 00-talet tedde sig nästan obegripligt eklektisk och futuristisk. En nutida popstjärna som Rosalía har till exempel London-artisten att tacka för en hel del.
Mathangi ”Maya” Arulpragasam accentuerar sitt eget inflytande när hon väver in Imagine Dragons ”Thunder”, Taylor Swifts ”You need to calm down” och Lordes ”Royals” under introt till ”Paper planes”, innan hon släpper ut sin allra bästa låt över ett försiktigt naturvinsnickande Rosendal.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik