Jamie T ger ut en älskvärd axelryckning
Publicerad 2022-08-05
ALBUM Lite talar för att Jamie T ska ha någonting att säga till om 2022. Men det är alltid kul att bli motbevisad.
”The theory of whatever” är ett uppriktigt, eklektiskt och obrytt album.
Jamie T
The theory of whatever
Polydor/Universal
POP Wimbledons Jamie T var en tidstypisk artist för nollnolltalet. Hans källarinspelade oväsen och The Streets-romantiska anteckningar nedklottrade på tunnelbanans Northern Line. Tillsammans med den bortglömde Tom Vek tillhörde Jamie Treays en liten skara unga britter som återuppfann sin pophistoria medelst en privat liten lekstuga av pubrock.
Femton år senare är Jamie T tillbaka med sitt ärligt talat svagt emotsedda femte album. Tiden som passerat har kantats av slapp närvaro på sociala medier och högst sporadiska släpp. Lite talar för att 35-åringen ska ha någonting att säga till om i ett brittiskt 20-tal till bredden fyllt av inspirerad rap, r’n’b och jazz. Men det är alltid kul att bli motbevisad.
I dag vilar någonting hälsosamt otvunget över artistens väsen. På pressbilden fimpar han på heltäckningsmattan i sällskap av en Kronenbourg och en inramad Allen Ginsberg-dikt. Treays tankevärld, tillika konstnärliga kännetecken, är en evigt pågående inre monolog som aldrig lämnar varken honom eller lyssnaren i fred. Det är lika fängslande som det är utmattande. Debutalbumet hette ”Panic prevention”. Upphovsmannen har plågats av ångest sedan tonåren. ”I think too much when I'm trying to get to sleep”, medger han i postpunkiga öppningen ”90s cars”.
Jamie T lyckas med konstycket att vara otidsenlig och relevant på samma gång – helt enkelt tack vare att han verkar vara sann mot sig själv och att han inte ger ett ”flying fuck”, som han uttryckte det på en bejublad Glastonbury-konsert nyligen.
Inte alla experiment fungerar. ”British hell” låter ungefär som den heter. Den borde låsas in tillsammans med Dirty Pretty Things samlade verk. Men det är, faktiskt, en anmärkning i marginalen.
”Keying Lamborghinis” är en egen och klaustrofobisk version av ny, svartsynt rap från båda sidor av Atlanten. I ”Thank you” demonteras Blurs kosmiska körpop med fascinerande resultat. Finast av allt är ”St. George wharf tower”, som sållar sig till toppen av genren bortglömda duggregnsballader, någonstans mittemellan Eugene McGuinness ”Wendy wonders” och The Corals ”Liezah”. Ni som möjligen minns, ni minns.
”The theory of whatever” är ytterligare ett bevis på Storbritanniens osvikliga signum som popnation: att med bedrägligt vita tennisskor presentera en svårt smutsig musik.
BÄSTA SPÅR: ”St. George wharf tower”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik