Lars Winnerbäck tänker nytt och hittar helt rätt
Uppdaterad 2023-10-03 | Publicerad 2023-09-22
ALBUM När Lars Winnerbäck skriver några av sina starkaste texter i karriären och ger Jocke Berg och Martin Sköld fria tyglar att klä om musiken är det som att något faller på plats.
Lars Winnerbäck
Neutronstjärnan
United Stage/Playground
ROCK Lars Winnerbäck har aldrig känts som en speciellt ung artist, ens när han var det. Han ville aldrig vara en innovatör utan strävade snarare efter att ta en klassisk svensk pop-, rock- och vistradition vidare till en ny publik.
Han har heller aldrig brytt sig om att maskera det särskilt väl. Arvet efter Cornelis, Magnell, Lundell, Plura, Thåström, Sundström, Hellstrand, Persson och Holgersson är ständigt närvarande i hans eget låtskrivande och det välbekanta språket i såväl texter som melodier går gissningsvis att använda som en delförklaring till de enorma framgångarna.
Winnerbäck känns relaterbar som få svenska låtskrivare ur sin generation. Den ende som konkurrerar är en ett år äldre kollega från Västra Frölunda, också han en flitig lånekortsanvändare på det stora rockbiblioteket.
Det har mer än en gång hänt att jag har sett Winnerbäcks attityd till skapande som fantasilös, som en genväg, och känt att han borde försöka hitta något som lite mer är han, tydligare lägga till något eget till traditionen. Men det går givetvis också att se hans hållning som en kärleksfull hommage. Nu har han snart bara två år kvar till 50 och ju längre han håller på kan jag alltmer respektera att han så högaktningsfullt skiter i vad kritikerna tycker och fortsätter att sjunga de sånger han vill.
Att han hör till Sveriges mest älskade artister genom tiderna hjälper sannolikt till att hålla kursen, även om den störste kritikern verkar bo inom honom själv.
Självtvivlet och den alltjämt inte helt bekväma känslan inför offentligheten och att vara mannen i mitten verkar aldrig lämna den Linköpingsfostrade trubaduren. Han är den lite motvillige monarken av svensk rock – ”försökt att passa i min kostym/man får visst bara en”, som han sjunger i låten ”Gärna lite till” på den här skivan – och det är förmodligen ytterligare en anledning till att han har blivit så monumentalt älskad. Den sortens icke-stjärniga stjärnor gillar vi.
I det läget, när min respekt vuxit så mycket att jag nästan sitter och väntar på ännu en klassiskt skuren Winnerbäck-platta, tar han istället sitt djärvaste musikaliska steg i karriären. Låtarna som skrivits i lägenheten i Oslo, där han numera bor på deltid, mejlas till Jocke Berg och Martin Sköld från Kent som i princip får grönt ljus att göra vad de vill med dem. Det är åtminstone så det låter.
I väldigt långa stunder låter det dessutom väldigt bra.
Känns fräscht och modernt
Berg och Sköld tar in Winnerbäcks melodier i en ljudvärld som kanske ofrånkomligen påminner en del om sentida Kent – inte minst så på de ställen när Berg kommer in och körar – men samtidigt är tilltalande luftig, minimalistisk och lekfull. Sången får gott om plats och garneras elegant med subtila små melodikrokar och elektroniska stämningar, tämligen långt ifrån traditionella rockarrangemang.
Det känns fräscht och modernt och roligt att lyssna på, samtidigt som det även den här gången är väldigt mycket en Winnerbäck-skiva.
Berg och Sköld har suttit på andra sidan studiofönstret så många gånger att de vet vad en artist vill och inte vill ha av en producent. De utmanar sin uppdragsgivare samtidigt som de förstår kärnan i vad han försöker göra. Det utvecklar sig till ett möte byggt på ömsesidig respekt, i långa stunder blir det faktiskt lockande att börja prata om en match made in heaven.
Särskilt som atmosfären i produktionen så lyhört fångar vad Winnerbäck sjunger om. Hans uttryck, som på 90-talet ibland gick att kalla lillgammalt, harmonierar numera tämligen väl med var han befinner sig i livet. Och precis som den vid tiden exakt jämnårige Thåström sänkte garden och tänkte att vafan på ”Skebokvarnsv 209” 2005 finns det något tilltalande uppriktigt över flera av låtarna på ”Neutronstjärnan”.
Winnerbäck saknar kanske Thåströms unika förmåga att skapa förtätning med få och enkla ord men jag gillar hur han här tillåter sig att sjunga rakt och ärligt om personliga minnen, ånger och tidens obeveklighet och därunder inte sällan lyckas gömma en större berättelse om både landet och tiderna.
Något av det bästa han spelat in
”Min gata i stan” är ett slags mix av bitterljuv 90-talsnostalgi, turistbroschyr och stilla kritik av den Södermalms gentrifiering som han själv ironiskt nog blev en del av. Han räknar upp krogar som har slagit igen och alltjämt finns och beskriver en för en annan till huvudstaden inflyttad 70-talist välbekant känsla av att känna sig hemma och inte passa in på samma gång.
Det är en skiva som handlar mycket om att något gått förlorat, i det egna livet liksom i landet. Ibland är det oklart vad och om sångaren ens hade velat ha det annorlunda, ibland betydligt mer konkret.
I starka finalen ”Vår tid” dissekerar Winnerbäck det egna medelklasslivet med en känsla av skuld när haven dör och isarna smälter och Foodora-buden kämpar på Västerbron, samtidigt som han påminner sig själv om att allt sannerligen inte var så jävla bra förr heller.
Men han klarar också av att se det vackra i kärleken eller en en solig vårdag och ett stilla glas på ett fik.
Och i ”Vad gör det om hundra år” konstateras att även om tiden har rusat på finns det värden i nya perspektiv: ”Jag ser sämre nu, men längre än förut”.
Lars Winnerbäcks fjortonde album är således något av det bästa och mest angelägna som han har spelat in. Delvis tack vare modet att i grunden utmana sitt eget uttryck och prova något nytt men kanske framför allt för att han verkligen kommer åt något med det han vill berätta.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik