The 1975 utmanar hela idén med en konsert

Per Magnusson

helskärm

KONSERT The 1975 omprövar konsertformatet genom att ta med sig ett nostalgiskt vardagsrum till Tele 2 Arena.

Med en nydanande föreställning vinner de över tvivlarna.

The 1975
Plats: Tele 2 Arena, Stockholm. Publik: 8 000 (utsålt). Längd: 2 timmar. Bäst: ”About you” och ”Tootimetootimetootime”. Sämst: Tygpåsen i merchståndet med texten ”The 1975 – not a fan” är det inte.

En del kan säkert sägas om hur mycket The 1975 egentligen flyttar gitarrpopen framåt med sin uppdatering av Trackslistan från 80-talet. Men konsertformatet utmanar de på lysande vis.

Entrén är briljant. Scenen består av ett nostalgiskt vardagsrum i olika etage. Nerdragna persienner, knarrig teak, myrkrig på tjock-tv:n. En efter en kommer bandmedlemmarna in genom en dörr och tänder upp rummet med smålampor. Utanför spelar nattens syrsor. Sångaren Matty Healy sätter sig vid pianot och halsar lite ur en vinare. Med ciggen i ena handen kompar han sig själv med den andra.

Konserten skulle från början ha hållits på Annexet, men sålde snabbt slut och flyttades till Tele 2. Arenan är ombyggd till en mer intim version där vi är inbäddade i svart tyg på ståplatsdelen.

The 1975 är poppigt insmickrande på ett sätt som det blev okej för band att vara först i mitten av 00-talet, när tillräckligt mycket tid passerat sedan 80-talet. Innan dess sågs det inte med blida ögon på ymnig saxofon eller husgudar som Duran Duran och Alison Moyet.

Det är också intressant hur den alternativa popmusiken och den kommersiella närmat sig varandra. Flera av låtarna från Manchesterbandets senaste album ”Being funny in a foreign language” skulle kunna vara hämtade från Taylor Swifts skiva ”Lovers” (de två har dessutom en gemensam producent i den ständige Jack Antonoff).

Jämfört med den lata uppvisningen på Lollapalooza i somras är kvällens konsert mil bättre. Åtminstone brittiska mil. Inte minst på grund av det visuella – och huvudpersonen.

Matty Healy, som lagt sig till med ny ”Trainspotting”-frisyr, är någonting så numera sällsynt som en karismatisk frontman. En ”anti-hero”, för att citera en före detta fling. En som himlar med ögonen men tar kamerorna snarare än viker med blicken.

Vardagsrummet på scenen är platsen där konserten pågår, likt en murrig, brittisk såpa från ungefär samma år som bandet är döpt efter. Dystra nyheter visas på tv-apparater. Kriget i Ukraina, klimatkrisen, raketer över Israel. Healy kedjeröker uppgivet i soffan.

I mitten av konserten tänds myslamporna igen för ett, ska vi kalla det ”Folklore”-parti? Även detta uttryck behärskar Healy och hans kumpaner.

Ett av få mellanprat som frontmannen håller i kväll handlar om minnet av när familjen samlades framför tv:n. Han pratar om avsaknaden av gemensamma kulturella referenser i en generation där alla konsumerar olika saker.

– Allt jag vet är jag blir bättre när jag har folk omkring mig, säger han.

Sedan spelar han balladen ”Be my mistake” framför ett hav av vajande telefoner.

Britterna håller på hitsen och slutet av konserten är en kavalkad av fanfavoriter. ”If you’re too shy (let me know)” skapar kvällens största allsång. ”The sound” förvandlar arenan till en kollektiv, hoppande kropp.

Och under ”It’s not living (if it’s not with you)” facetimar en tjej i publiken en kompis som dansar lycklig hemma i soffan.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik