Gallagher och Squire är som Guinness och chips
Publicerad 2024-03-04
ALBUM Liam Gallagher beskriver nya albumet och samarbetet med The Stone Roses-gitarristen John Squire som ”bibliskt”.
Men musiken påminner mer om en blöt eftermiddag på lokala puben.
Liam Gallagher & John Squire
Liam Gallagher John Squire
Warner
ROCK Samarbetet mellan Oasis-sångaren Liam Gallagher och The Stone Roses-gitarristen och låtskrivaren John Squire ter sig vid en första anblick som en pint Guinness och en påse salt- och vinägerchips.
Oemotståndligt, och vansinnigt väntat.
Det kan också tolkas som en nödlösning. Så länge storebror Noel förhåller sig likgiltig till lillebroderns aggressiva inviter på plattformen X får gitarristen från världens näst bästa band duga.
Samtidigt handlar det ändå om ett möte mellan två av Manchesters mest älskade band som i skarven mellan 80- och 90-talet avlöste varandra som arbetarklassens popikoner. Och som fortfarande, medvetet eller ej, påverkar vissa av oss när det gäller val av byxor.
Första singeln ”Just another rainbow” var ett lovande och nästan AI-precist möte mellan Oasis-albumet ”Standing on the shoulder of giants” och The Stones Roses-singeln ”Waterfall” där Liam genom textförfattaren Squire listade regnbågens färger till fonden av psykedeliskt riffande.
”It’s crucial, it’s spiritual, it’s celestial, it’s majestical, it’s biblical”, beskrev sångaren själv skapelsen på sociala medier.
”Liam Gallagher John Squire” låter omedelbart som någonting att spela på pubens jukebox medan du sorglöst sänker tre, fyra ljumna John Smith’s i sprillans nya sneakers en vårdag i norra London. ”Na-na-na-na-na-na-na”, sjunger Liam till John Squires Jimmy Page-inspirerade gitarr. I sina bästa stunder resonerar duon med varandra i någon form av hednisk kemi, för att använda titeln på Oasis ganska bortglömda femte album.
Om man lyckas isolera sig en stund från samtiden och bara se detta för vad det är – ett möte på den lokala puben där middagen dricks bort på fastande mage – är det faktiskt ganska trevligt.
Den allmänna spelglädje som får råda fungerar som tidsmarkör. Bredvid dagens sorgsna generation Z-musik blir Gallaghers och Squires Greg Kurstin-producerade kreation en påminnelse om en tid då popmusiken gick rakryggad ur sängen, vaskade ansiktet i morgonsolen och armbågade bort dagens problem likt Richard Ashcroft i en viss The Verve-video.
Men även Manchester-solen har sina fläckar. ”I’m a wheel” är bluesrock som inte nostalgikern i de mest nedgångna Clarks Wallabees kan ta till sig. ”You’re not the only one” påminner om ett gäng jammande niondeklassare när lektionen är slut och musikläraren glömt att låsa dörren till klassrummet.
Fast sanningen är att jag har svårt att förhålla mig fullt kritisk till den här rösten. Jag är skyldig den allt för mycket.
I finalen kommer också belöningen för den som tragglat sig igenom bluesrocken, i form av en liten hyllning till naturen. I ”Mother nature’s song” vill Liam bara dricka sitt kaffe och sippa sitt te till fåglarnas sång. Oasis-sångaren har ju ofta varit toppen de få gånger han släppt på attityden. Jag tänker till exempel på ”Little James”, låten som han skrev till sin tidigare styvson. Kanske har det slutligen blivit dags för 51-åringen att göra ett helt album utan solglasögon inomhus.
BÄSTA SPÅR: ”Mother nature’s song”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik