Hiphop-maskerad med Macklemore

Per Magnusson

helskärm

KONSERT Macklemores Willy Wonka-hiphop trivs utmärkt på Gröna Lund, bland överdimensionerade chokladkakor och sockerkickade barn.

Så bra att rapparen uttryckligen vill bosätta sig i nöjesparken.

Macklemore
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 15 000. Längd: 1 timme och 20 minuter. Bäst: Publiken i ”Can’t hold us”. Sämst: ”And we danced”, i vilken Macklemore omfamnar sin inre Dr. Bombay.

Tillsammans med producenten Ryan Lewis tog sig rapparen Ben Haggerty (mer känd som Macklemore) utan hjälp av stora skivbolag till utsålda arenor och miljarder tittar på Youtube.

2014 hamnade Macklemore i blåsväder när han och Lewis knep en Grammy framför näsan på Kendrick Lamar, Kanye West och Drake. Med låten ”White privilege II” försökte Haggerty be om ursäkt. Det gick sådär.

Inte så konstigt kanske att Macklemore valde att byta kurs. I juni i fjol gick han och Lewis skilda vägar och i höstas kom ”Gemini”, Haggertys första soloalbum på 12 år.

Frågan är om det finns en bättre spelplats för den 34-årige Seattle-rapparen än just Gröna Lund.

– Where in the hell are we? Can I fucking live here forever?”, frågar han från scenen.

Det är inte svårt att se Macklemore som permanent hyresgäst på nöjesfältet. Hans musik har ju alltid varit lite av ett spektakel.

Med sig till ett försommarrusigt Grönan har han – helt i linje med sin musikaliska aura – en glad blåssektion. Med bandana på huvudet skuttar han runt på scenen med en närvaro och energi som påminner om ett av många klassiska citat från filmen ”Almost famous”.

”I look for the one guy who isn't getting off, and I make him get off”.

Lämnar inget åt slumpen

Precis som den fiktive Stillwater-sångaren Jeff Bebe lämnar Macklemore inget och ingen åt slumpen. Redan som tredje nummer fyrar han av megahiten ”Thrift shop” till jublande gensvar. Inte långt senare klär han ut sig till Willy Wonka i låten med samma namn. Skojandet kulminerar i revyscenen ”And we danced”. Därefter får två snubbar i publiken komma upp på scenen för en danstävling.

Tur då att Macklemore inte enbart är hiphopens svar på studentoverallen, utan även har en politisk sida. Han håller ett fint – om än väldigt inövat och amerikanskt tal – om Donald Trump och allas lika värde innan smakfulla låten ”Same love”. Och i ”Corner store”, med sitt svängiga blås, hittar han en egen musik som landar på rätt sida spexstaketet.

I sin andra jättehit ”Can’t hold us” uppmanar Macklemore publiken att låtsas att det är 1972 och fimpa telefonerna. Han crowdsurfar sedan runt i ett hav av 15 000 uppsträckta, telefonlösa händer.