Maggio och Bryant glimrar tillsammans
Publicerad 2023-07-30
KONSERT Veronica Maggio och Miriam Bryant på samma scen, i samma show, i hela tre timmar.
Längden går eventuellt att diskutera men själva greppet resulterar i något av det mest upplyftande som går att se den här sommaren.
Veronica Maggio & Miriam Bryant
Turnépremiär: Slottsskogsvallen, Göteborg. Publik: 15 000 (utsålt). Längd: Ganska exakt tre timmar. Bäst: ”Trädgården en fredag”, ”Satan i gatan”, ”Blåmärkshårt (mi amor)”, ”Svart bil” och ”Sarkofag”. Sämst: Kanske lite väl långt, trots allt.
GÖTEBORG. Att två artister på den nivå där Veronica Maggio och Miriam Bryant befinner sig – det absoluta toppskiktet av svensk pop – lägger sina egon åt sidan en aning och åker ut med en gemensam show, där de delar systerligt på utrymmet och gör ganska exakt lika mycket var, hör till ovanligheterna.
Eller rättare: det händer inte i den individualistiska popkultur med stenhård konkurrens om såväl gig som streams och medieutrymme som vi har nu.
Artister brukar ibland gästa varandras låtar om de tror att det kan bredda deras respektive publik men i fallet med de här två artisterna kan man snarare säga att de konkurrerar om ungefär samma skara fans av lättfotad, svenskspråkig, öppenhjärtig heartbreakpop med effektiva hitkrokar.
Veronica Maggio är pionjären och fortfarande drottningen av den genren, vilket Miriam Bryant är den första att stryka under. Hon poängterar flera gånger hur imponerad och inspirerad hon alltjämt är av sin tio år äldre kollega.
Vilket givetvis gör projektet ännu mer sympatiskt. Men så är de också numera goda vänner, som har ”skrivit musik ihop, slagits, hånglat, stressat, pratat, sjungit, firat en vinst och en förlust, varit svartsjuka, imponerade och stöttande”, för att låna deras egen formulering från pressreleasen.
Och vi behöver inte stå många minuter i kvällssolen på Slottsskogsvallen för att kunna konstatera att den här showen är en alldeles lysande idé. Dels för att mötet känns tämligen sömlöst musikaliskt och det går att tvinna ihop två tokstreamade kataloger till ett veritabelt fyrverkeri av hits. Dels för att det blir spännande rent personkemiskt när Maggios sensuella rutin möter Bryants lite mer filterlösa uppenbarelse.
De kommer in hand i hand och kastar sig ut i ”O A O A E vi förlorade”, med Maggio i Markus Krunegårds roll jämte Bryant. Artisterna har bakat ihop sina respektive band till ett enda stort. Som mest är det hela 13 musiker på scen, vilket ger fin tyngd åt soundet.
Sedan turas de under hela tre timmar om att köra egna låtar och gästa varandras om vartannat. Det är även kul när Bryant på egen hand tolkar Maggios ”Bas gillar hörn” och Maggio ger sig på Bryants ”Svart bil”, som hon säger att hon önskar att hon hade skrivit själv.
Men det sprakar nästan alltid mest när de två är på scen samtidigt, som om de senaste femton årens två kanske främsta svenska uttolkare av trassligt ungt känsloliv hämtar energi från och taggar varandra.
Publiken älskar hur som helst båda. Jag står mellan gäng av unga tjejer som dansar, hoppar, kramas och gapskriker med i varenda euforisk stavelse av ”Trädgården en fredag” eller ”PS jag hatar dig”. Ingen tvekan råder om att det här är musik som kommer åt något väsentligt och på djupet hos väldigt många.
Artisterna gör några klädbyten och flashar lite animerade filmer på skärmarna. Maggio har målat blå blixtar runt ögonen och på Bryants kinder står det ”ond” respektive ”god” i blodrött. I övrigt är det musiken och energin som står för hela dramat, och det räcker långt. Det är skojigt när de låtsasbråkar i ”Satan i gatan” och ligger ner på scenen och spänner ögonen i varandra i ”Mitt hjärta blöder”.
Kvällens starkaste ögonblick kommer i Bryants nya låt ”Sarkofag”, som hon skrev till sin storasyster Sara ”som finns i himlen nu”. När gamla bilder ur familjealbumet flimrar på skärmarna och hela idrottsarenan tänder sina mobiler får en redan känslosam kväll ytterligare en dimension.
Sedan letar sig konserten tillbaka upp i ljuset och fram till klimax med bangers som ”Hela huset” och gemensamma vårsingeln ”Under någon ny”.
Samt diverse annat. Faktum är att det hinns med hela 38 låtar.
”Jag vill aldrig spela mindre än tre timmar” utbrister Maggio inför extranumren. Och nog för att generositeten på ett sätt känns sympatisk, men duon lämnar knappast publiken hungrig.
Då båda de här två artisterna är så skickliga på att skriva koncisa låtar utan onödigt fluff förvånar den ”more is more”-hållningen onekligen lite.
Det är å andra sidan min enda betydande anmärkning. För i övrigt är det här greppet en sällsynt bra idé och själva showen något av det mest upplyftande ni kan se i sommar.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik
