SZA gör förtrollande fri och modern r’n’b
Publicerad 2022-12-09
ALBUM 2022 har hittills saknat ett solitt r’n’b-album. I elfte timmen kommer det.
Verkshöjden på SZA:s andra skiva är svindlande hög, likt omslagets trampolin.
SZA
SOS
RCA/Sony
R’N’B Under förra decenniet verkade varje stort r’n’b-album flytta genren framåt. The Weeknds mixtapetrilogi, Drakes ”Take care”, Rihannas ”Anti”, Frank Oceans ”Blonde”.
Där de två förstnämnda artisterna varit alltmer upptagna med ett bli planetens största popstjärnor – och de två sistnämnda pysslat med dofter och juveler snarare än musik – har SZA seglat upp som den viktigaste rösten på r’n’b-himlen.
På omslaget till haussade ”SOS” syns den före detta marinbiologistudenten längst ut på en trampolin omgiven av djupblått hav. Så låter också musiken. Den tar sikte på horisonten och är genrefri som en fågel. Och åtminstone försöker den skaka av sig de enorma förväntningar som följer en av tiotalets mest omsusade debuter, fem år gamla ”Ctrl”.
”SOS” är r’n’b med svindlande hög verkshöjd, skarpt låtskrivande och djupt personliga texter. ”I might kill my ex” sjunger SZA i ”Kill Bill” och motiverar: ”If I can’t have you, no one should”. I ”Notice me” sjunger hon ”I don’t wanna be your girlfriend/I just wanna be your person” och ringar fint in albumtiteln: ett nödrop om att bara få bli älskad och sedd.
I ”Special” kämpar SZA med att tycka om sig själv i kölvattnet av en destruktiv relation. Självrespekt kontra självhat är ett genomgående tema. Den inre monologen ”Blind” blir extra utlämnande då sångerskans tjusiga falsett bara bärs av stråkar och akustisk gitarr.
När folkrockstjärnan Phoebe Bridgers sömlöst tonas in halvvägs i ”Ghost in the machine” blir det tydligt hur SZA tar r’n’b tillbaka till en sund och spännande plats – där det är lika nära till Joni Mitchells fria flöde och Janet Jacksons fluffiga åttiotal som till ovan nämnda Oceans minimalistiska gitarrsoul.
Övriga gäster, Travis Scott och hans protegé Don Toliver, blir till skuggor i kulissen. En Ol’ Dirty Bastard-freestyle får tonsätta eftertexterna.
”SOS” är en stundtals väl poppig skiva. Och visst finns det en mer koncentrerad historia bland de 23 spåren. Men med tanke på att den ambitiösa artisten har skrivit hundratals låtar till vad som blev slutresultatet känns omfattningen ändå logisk.
SZA:s röst är ett mångfacetterat vapen, och hon radar upp ess. Det är ironiskt att ”SOS” släpps så sent på säsongen, när årsbästalistorna redan är lämnade.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik