Bländande angeläget och kul med Beyoncé
Publicerad 2024-03-29
ALBUM ”Cowboy Carter” hinner med att vara väldigt mycket under nästan 80 minuter men är framför allt en sensationellt underhållande lektion i musikhistoria.
Beyoncé
Cowboy Carter
Parkwood Entertainment/Columbia/Sony
POP ”Det här är inte ett countryalbum, det är ett Beyoncé-album” deklarerade Beyoncé Knowles när hon aviserade ”Cowboy Carter”.
Ingen lögn i det.
Superstjärnans åttonde skiva i eget namn handlar inte om att Beyoncé minsann ska visa att hon är bäst på country också. Den röda tråden är snarare att musik är musik och att näst intill all populärmusik har samma rötter. Genrer är mer än något annat kulturella konstruktioner.
Beyoncé kommer från Texas, lyssnade massor på country när hon växte och uppträdde rentav flera gånger på rodeotävlingar.
Det är en värld som hon alltid har betraktat som sin, men när hon och The Chicks (då Dixie Chicks) gjorde sin gemensamma låt ”Daddy lessons” på Country Music Awards 2016 blev det backlash från countryvärlden. Beyoncé ansågs inte vara tillräckligt mycket country för att platsa i sammanhanget, och varför skulle världens största popartist klampa in i countryn? Annan kritik gick inte att läsa som något annat än rasism.
Men den som är bekant med grundkursen i amerikansk musikhistoria vet att country, bluegrass, blues och soul är grenar på samma träd. Det för countryn så centrala instrumentet banjo kom till Amerika via slavskeppen från Afrika. Och så vidare.
Så den 27 låtar och nästan 80 minuter långa ”Cowboy Carter” handlar mer än något annat om att försöka korrigera perspektiven.
Om förra albumet ”Renaissance” var Beyoncés sätt att penetrera amerikansk dansmusikhistoria är det här ”act II” i vad som verkar bli en trilogi.
Beyoncé känns sedvanligt grundlig i sitt tillvägagångssätt. När hon för fem år sedan fick idén till den här skivan började hon med att göra research. Det finns en tydlig tanke bakom det mesta. Hästen på omslaget är en Lipizzaner, känd bland annat för att den föds svart och blir vit när den växer upp.
Med den minst sagt mäktiga öpppningshymnen ”Ameriican requiem” (de dubbla ”act II”-i:na går igen i flera titlar) använder Beyoncé intrikata körarrangemang för att både beskriva sin egen allt annat än enkla resa till toppen och mana till samling i en splittrad tid.
Att en relativt bokstavstrogen cover på Beatles ”Blackbird” kommer redan som andra låt kan verka udda men Paul McCartney skrev den inspirerad av ”the Little Rock Nine”, en grupp elever som var de första afroamerikaner som började studera på en rassegregerad skola i Little Rock i Arkansas.
Till tolkningen har Beyoncé även bjudit in Brittney Spencer, Reyna Roberts, Tanner Adell och Tiera Kennedy, några av de främsta svarta namnen på dagens countryscen.
Den sortens kopplingar genomsyrar skivan.
Linda Martell, den första svarta kvinnliga countryartisten som nådde kommersiell framgång och dessutom var den första att uppträda på institutionen Grand Ole Opry, dyker till exempel upp två gånger.
"Genres are a funny little concept, aren’t they?", säger Martell i låten ”Spaghettii”, och konstaterar att genrer kan fylla sin funktion men lätt blir begränsande. Typiskt nog är låten, en duett med Virginia-rapparen Shaboozey, ett av albumets mest renodlade hiphopspår.
Korsrefererandet fortsätter genom hela ”Cowboy Carter”. I ”Ya ya” lyckas Beyoncé till exempel bygga ihop en formidabel r’n’b-banger med hjälp av lån från Nancy Sinatras ”These boots are made for walkin’” och Beach Boys "Good vibrations”.
Givetvis finns två av countryns största ikoner med för att välsigna projektet.
Willie Nelson dyker upp som ett slags groovy radio-dj i två korta sekvenser under vinjetten ”Smoke hour”.
Dolly Parton får se sin gamla dröm om en Beyoncé-cover på ”Jolene” gå i uppfyllelse och introducerar den dessutom själv. ”Queen Bee” har emellertid uppdaterat texten en del för att bättre lira med sin egen version av feminism.
Också albumets övriga två gäststjärnor har valts av en anledning.
Miley Cyrus, dotter till countrysångaren Billy Ray Cyrus, möter Beyoncé i den ärrade akustiska balladen ”II most wanted”. Ni har garanterat inte hört den för sista gången.
Post Malone upptäckte country parallellt med hiphop under uppväxten i Texas och släpper numera musik som åtminstone ibland lyckas stå med varsitt ben i båda lägren. Med Bey gör han den r’n’b-poppiga, inte oekivoka ”Levii’s jeans” som även den luktar hit lång väg.
Soundet på ”Cowboy Carter” må till stor del vara byggt runt akustiska instrument men känns föga förvånande inte mindre modernt för det. Musikaliskt pendlar det faktiskt hej vilt, mellan tlättflytande FM-pop i ”Bodyguard” över flippade operaflörtar i ”Daughter” till 00-talssnostalgisk sex-r’n’b i ”Tyrant”.
Det är minst sagt mycket att ta in, vi lär inte bli klara på ett bra tag. Redan nu kan emellertid konstateras att albumet är en fantastiskt smart och underhållande lekstuga från en artist som om möjligt ytterligare befäster sin position som samtidspopens mest relevanta. Hitsen lär i vanlig ordning regna.
Men om Beyoncé är ute efter att verkligen göra ett statement, à la 2016 års ”Lemonade”, hade den sannolikt mått bra av lite hårdare redigering.
För ”Cowboy Carter” framstår kanske trots allt mer som en väldigt lyckad spellista än ett riktigt fullgånget album.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik