Ett fantastiskt fint farväl av Kiss
Sofia Bergström ser bandets avskedsturné på Dalhalla
Publicerad 2023-07-13
KONSERT Vi hade inte tur med vädret.
Men vi är lyckligt lottade över möjligheten att ta farväl av Kiss på ett så ståtligt ställe som Dalhalla.
Kiss
Plats: Dalhalla Rock City, Rättvik. Publik: 6 156 (utsålt). Längd: Strax under två timmar. Bäst: ”Cold gin”, ”Makin’ love” och “Black diamond”. Sämst: ”Say yeah” och ”Heaven’s on fire” borde ha strukits från liverepertoaren för längesedan. Av olika anledningar. Fråga: Undra hur många gånger Paul Stanley säger ”wet”?
RÄTTVIK. Ord räcker inte riktigt till för att till fullo fånga Kiss gärning. Liven de har förändrat, musikerna de har influerat, rockscenen de har byggt upp och – inte minst – hitsen som snart har överlevt ett halvt sekel.
När avskedsturnén “The end of the road” slutligen packas ihop i bandets hemstad New York i december är en era i den moderna musikhistorien över.
Fjolårets spelningar på Tele2 Arena och Scandinavium var egentligen tänkta att bli bandets sista i Sverige men två kvällar på Dalhalla lades till.
Och tur var det.
Den ståtliga omgivningen ger Kiss välregisserade show en rejäl skjuts.
Pyrotekniken känns pampigare. De monstruösa oktogonerna prydda med ljusslingor och nitar ovanför scenens upplevs maffigare. Och Gene Simmons bloddrypande orgie under bassolot innan ”God of Thunder” tycks ondskefullare.
Ännu ett plus i kanten är att ”Makin’ love”, en personlig favorit som mig veterligen aldrig tidigare har spelats i Sverige, framförs i stället för ”Tears are falling”.
Det gör inte så mycket att Paul Stanley inte kan åka linbana ut till en mindre scen inför ”Love gun” eller att de gigantiska statyerna på bandmedlemmarna är borta.
Stark idoldyrkan
Innanför kalkbrottets väderbitna väggar pågår dessutom en idoldyrkan värd att studera. Om det skulle gå att utvinna energi från de beundrande blickarna under inledande ”Detroit rock city” eller de berusade glädjevrålen efter ”Shout it out loud” hade vi kunnat rädda planeten.
Inte ens spöregn och en snabbt sjunkande temperatur tar kål på glädjen. Tusentals fåniga leenden tittar fram under genomblöta huvor och regnponchos, från första till sista sekund.
Bandet som en gång i tiden ansågs vara farliga är numera också en mysig familjeangelägenhet. Kiss har genom åren förvandlats från en brunstig rottweiler som många ville sätta en munkorg på till familjens älskade golden retriever. Bara på en Kiss-konsert kan flera generationer tillsammans vråla: ”You pull the trigger of my love gun”.
Det är i princip bara ”Say yeah” som får ett svalt mottagande, vilket knappast är förvånande. Bara en liten skara längst fram engagerar sig.
Samma sak under Tommy Thayers långa gitarrsolo och gitarrduell med Stanley. Men dessa utdragna partier fyller en viktig funktion – nämligen att låta Stanleys röst vila.
Stanley kämpar från start till slut
För det är inte alltid en fest för öronen.
Frontmannens röst skär sig ibland som en sås som har spätts ut med gammal grädde. Under utmanande ”Heaven’s on fire” låter det rentav som om hans stackars stämband utsätts för tortyr. Likaså när han tjoar och ylar inför och efter låtar.
Men ingen kan förneka att den 71-årige sångaren arbetar stenhårt för att ro spektaklet i hamn (samma sak går även att säga om hans bandkamrater). Det är ingen lätt match, oavsett ålder, att i nästan två timmar springa runt och skaka på rumpan i höga platåskor och full mundering – och samtidigt peppa en publik. Det är fullt förståeligt att frontmannen ibland behöver hjälp på traven med förinspelad sång.
En kväll att minnas
Den kollektiva extasen når sitt klimax i avslutande ”I was made for lovin’ you” och ”Rock and roll all nite”. Regnet som faller ner från himlen hade lika gärna kunnat vara magiskt stjärnstoft.
Där och då gör det inget att Stanley inte alltid kan sjunga, att låtlistan är frustrerande förutsägbar och att spelningen fylls ut med långrandiga solon och krystade mellansnack. Vi har ju dessutom Eric Singer, som gör ett utmärkt jobb i både ”Black diamond” och ”Beth”.
Efteråt bjuder bandet på fantastiska fyrverkerier som aldrig tycks ta slut. Det är ett passande avslut på en livekarriär och ett artisteri som saknar motstycke.
– You will not let Kiss die. Kiss will live forever, säger Stanley tidigt in i konserten.
Om inte annat kommer den här kvällen att leva kvar länge i minnet.
Fotnot: Kiss spelar på Dalhalla igen torsdag 13 juli. Det blir med största sannolikhet bandets sista spelning på svensk mark.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik
