Håkan Hellström får Slottsskogen att skaka
Publicerad 2023-08-13
WAY OUT WEST Inför rekordpublik på 40 000, i hällande Gbg-regn, får Håkan Hellström marken i Slottsskogen att skaka.
I Västra Frölunda-sonens sånger bor fortfarande våra förtvivlade drömmar.
Håkan Hellström
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: 40 000 (rekord). Längd: Två timmar. Bäst: En tassande ”2 steg från paradise”, en springsteensk ”Shelley” och en ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” som håller publiken på halster innan den exploderar. Sämst: Nya ”Den här gången är det på riktigt” engagerar inte riktigt.
GÖTEBORG. Var tar man ens vägen efter fyra utsålda Ullevi? Jag såg två av dem förra sommaren och åtminstone andra kvällen kändes som något slags sublim slutstation utan återvändo. Men Håkan Hellström valde istället att rulla ut på vägarna för sin första regelrätta turné sedan 2017. På Way Out West spelar han för första gången på tio år. När han stänger årets festival gör han också sommarens sista konsert.
I Slottsskogen hälsas han naturligtvis som en smärre Messias. Leran skakar under fötterna redan i fjärde låten ”Kom igen Lena”. Regnet öser till slut ned över Way Out West, men finns det en artist som kan få sin publik att skratta molnen rakt i ansiktet så är det sångaren från Västra Frölunda.
Den öppna himlen adderar bara till föreställningen. Den förvandlar Håkan till romantikern i regnet, en roll som klär honom utmärkt. I kväll tar han sporadiska danssteg som får honom att framstå som rent Jagger-esque där han sprätter och sparkar i pölarna.
Mitt under en sedvanligt rusig ”Ramlar” proklamerar Håkan kvällens publikrekord i Slottsskogen: 40 000. Sedan ber han oss att skrika så det hörs hela vägen till Hisingen. Han tar upp Lucianoz på scenen, Håkans ”mest streamade artist i år”, för ”Jag vet vilken dy hon varit i” och låter en saxofonylande ”Det är så jag säger det” gå över i Alphavilles ”Forever young”.
Konserten dras lite med samma övertända tendenser som den första Ullevi-kvällen i fjol. Efter att Håkan har gjort omöjlig frijazz av stadiumrockstänkaren ”Det kommer aldrig va över för mig” och följer upp den med vanvettiga boogien ”En midsommarnattsdröm” uppstår en liten mättnadskänsla bland nerstampande regnponchos och Doritos-påsar. Jag kan sakna en större dynamik, en och annan ballad till.
– Ingen spelning utan banjo, svarar Håkan, och river av ”Lovsång” från senaste skivan ”Poetiska försök”. Fredscountryn kryddas med fyrverkerier över Slottsskogen. Med Gais-halsduken över axeln kan han sedan sjunga raden ”I detta pissiga sommarregn” med eftertryck i finalen ”Valborg”.
Håkan Hellström har sedan länge blivit en institution som suddat ut gränser vad gäller sina fans ålder, ursprung, musiksmak. Alla älskar Håkan. Det går givetvis inte att peka på en anledning till varför det har blivit så, men när publiken tar över nyckelraden ”Vi kanske till och med lämnar Sverige” i ”En vän med en bil” tycker jag mig se en ledtråd.
Förmodligen lämnar vi inte ens Sverige. Vi står kvar här i hopplöst Gbg-regn. Kanske vill vi till och med ha det så. Men Håkan fångar ett stort rungande tänk om, drömmarna som vi som bor här vid norra polcirkeln så förtvivlat klamrar oss fast vid.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik