Bon Iver får allt annat att kännas urfattigt
Uppdaterad 2023-06-12 | Publicerad 2023-06-11
KONSERT Här slutar allmän väg, igen.
En konsert med Bon Iver liknar inget annat.
Bon Iver
Plats: Dalhalla, Rättvik. Publik: Drygt 6 000 (utsålt). Längd: 105 minuter. Bäst: ”Perth”, ”10 deathbreast”, ”Blood bank” och ”Holocene”, för att bara nämna fyra stycken i kategorin ”bäst”. Sämst: Möjligen driver delar av konserten lite väl långt in i en diffus dimma. Möjligen. Men det är en marginell anmärkning i sammanhanget.
RÄTTVIK. ”Vad håller de på med?”
I över en och en halv timme måste frågan ställas sällsynt många gånger.
Som lyssnare finns det inget att navigera efter. Ingen GPS, inga vägskyltar, ingen polstjärna, inga riktmärken.
När man går ner i det djupa kalkbrottet i Dalarna lämnar man inte bara mobiltäckningen bakom sig. I det här fallet får man, utan överdrift, även lämna kvar sina föreställningar om hur musik kan vara och låta uppe bland tallarna.
Vilken låt kommer nu? Ingen vet. Setlistorna kan förändras radikalt från kväll till kväll. När och hur ska samma låtarna börja och sluta? Inget vet det heller. Hur kommer min favorit att vara? Glöm det också. Bon Iver fortsätter envist att montera ner, lösa upp och bygga om sin musik igen i realtid. Liveversionerna får i många fall studioalbumen att kännas daterade.
En annan slående sak:
Gruppen från Wisconsin, med låtskrivaren och musikern och producenten Justin Vernon i mitten, hade kunnat välja att nysta ut en av musikens trådar och ändå vara förtrollande.
Vernon hade kunnat stå där ensam med sin akustiska gitarr, sitt karakteristiska pannband, sina stora hörlurar och en makalös falsett och bara sjunga de ensamma balladerna från debutalbumet ”For Emma, forever ago”.
Det hade räckt.
Det är lika oemotståndligt när han, lika ensam, står och trycker på knappar och vrider på reglage och får rösten att låta som en utomjordisk autotune-symfoni.
Det hade också räckt.
I stället är han omgiven av fem multiinstrumentalister på varsitt podium, med strängar, maskiner och två trumset. Scenen påminner om ett laboratorium där Sean Carey, Matthew McCaughan, Michael Lewis, Andrew Fitzpatrick och Jenn Wasner är upptagna med att utforska och mixa om musiken.
Rösterna låter ibland som blåsinstrumenten i en jazzkvintett. Blåset låter som sångharmonier. Den störda basen och beatet i ”10 deathbreast” får nästan klipporna runt publiken att ramla ned över läktarna. Det är folkrock som har producerats som hiphop, gospel för astronauter och kosmisk americana som med jämna mellanrum faller samman i digital voodoo och fri fusion, eller nåt liknande.
Det låter kanske svårt och konstigt, men alla främmande ljud och effekter binds ihop av uppfuckade och sakrala soulmelodier som gör musiken märkligt tillgänglig och vacker. Den gör allt för att inte strömmas hundratals miljoner gånger eller sälja fler än 500 biljetter, men gör det ändå.
Möjligtvis kan setet vara ännu mer laddat, febrigt och förtätat andra kvällar. Möjligtvis blir även upplevelsen ännu starkare i nattmörker när ljusshowen kan förstärka den motsägelsefulla och introverta dynamiken ytterligare. Exakt alla testballonger lyfter inte.
Men när publiken till slut reser sig upp under ”Blood bank”, eller när de tillsammans klappar hem den avslutande ”Rabi”, kommer den där speciella tomheten igen. Man blir notalgisk över en konsert som knappt har hunnit ta slut.
Allt kommer att kännas rätt fattigt och onödigt tills man får se Bon Iver igen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik