Ett vackert ambivalent julkort från Ulf Lundell
Uppdaterad 2023-12-07 | Publicerad 2023-12-01
ALBUM När snön bäddar in Stockholm i vitt samlar Ulf Lundell några av sina jul- och vintersånger under samma tak.
Det är ambivalensen i Lundells julmusik som gör den så vacker.
Ulf Lundell
Rött guld
Parlophone/Warner
ROCK I en minnesvärd scen ur romanen ”Sömnen” från 1977 kallar Ulf Lundell julafton för ”lyrisk tortyrafton”. Sångaren Tommy Cosmo har tagit ett sabbatsår från rocken och befinner sig motvilligt på julfirande med sambon Helenas familj. Julbordet beskrivs som en orgie. Det är munhuggande, avbitna immiga sexor, jättelika grisrumpor, sylta, senapskrus, svettlackande, doftande stinkande lutfisk, trögflytande vit sås, ”Helan går” och påtvingade mandelrelaterade rim hela vägen in i badrummets kakel.
Ulf Lundell har ofta skildrat julen med motstridiga känslor. Numera föredrar han en tisdag i februari framför de stora helgerna sju dagar i veckan. Så till den milda grad att han har vigt hela nio volymer åt sina vardagar. I böckerna älskar jag hur han blandar Coop-ärenden med existentiella tankar om åldrandet, naturen och kreativiteten. I just låtskrivandet verkar det finnas ett allt större motstånd. Där målarateljén är flitigt besökt och Facit-skrivmaskinen används febrilt blir det uppenbarligen allt längre till gitarren.
Nu samlar Lundell ändå några av sina jul- och vintersånger ur karriären under samma tak – och kryddar med fyra nyinspelningar. På ”Rött guld” är tonen inledningsvis diametralt motsatt ovan nämnda julbord. ”Sätt på kastrullerna”, manar Lundell i ”Låt det snöa” och pyntar med samma trygga förväntan som Chris Rea i ”Driving home for Christmas”.
Men snart blir julen mera kulen. I akustiska ”Tanker” går två ensamma män genom skogen och hugger varsin gran. I ”Vinterland” längtar sångaren bort från slasket och sorgerna, tidningarna och terrorn. Det är ambivalensen i Ulf Lundells julmusik som gör den så vacker. Pendlandet mellan romantiskt omfamnande och krasst avståndstagande är ett genomgående tema i hela hans gärning.
”Rött guld” är också en utmärkt påminnelse om tidigare skivor. Jag tänker främst på millennieskiftets ”I ett vinterland” och den delvis köksinspelade ”Xavante”. Men här finns även ett knippe deep cuts från nedtonade ”En eld i kväll” (2003); ”Dhaulagiri” är till exempel dissonant vacker på Enya-vis.
I oktober gick Lundell också in i studion för fyra nyinspelade nummer. ”God jul, hejdå” är en julboogie med brysk produktion som har fått nog av glitter och tända ljus. ”För brödfödans skull” en nautisk hyllning till ett gott dagsverke som svänger av Shane MacGowans The Pogues. Och skivans titelspår en sargad vals som känns lika naken och sann som sångarens dagboksanteckningar.
Men kanske gillar jag ändå den vindpinade Lundells vinterbetraktelser allra mest. Som den svepande, karga ”Hård vinter” från ”Xavante”. Det är någonting så sällsynt som musik som, likt Karl-Bertil Jonsson, ser samhällets utsatta: ”För dom som ännu hoppas på att duga nånting till/För dom som allting började så bra för”.
”Snart kommer änglarna att landa” – i ny, lyxig skrud med full stråkorkester – är naturligtvis en majestätisk avslutning. Ett svenskt svar på Phil Spectors oundvikliga ”A Christmas gift for you”. ”Fred och lugn i natt i mänskoland”, sjunger Lundell med ärrad röst. Det låter som en stilla vädjan.
BÄSTA SPÅR: ”Hård vinter”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik