Ett måste för pop- älskaren

Broder Daniel

Cruel Town

Dolores/Virgin

Rock

Öppningen är förkrossande. Fullständigt förkrossande. Det är den starkaste inledningen ett svenskt band någonsin spelat in. Tre mäktiga rockfilmer där musiken växer sig större än Manhattan, där gitarrslingorna överröstar orkaner och Henrik Berggren åter igen, precis som alltid förr, försöker skildra ett helt, bortslösat liv på drygt fyra minuter.

Filmerna projiceras upp på jättedukar. Allt får plats. Allt. Känslan av att man aldrig kommer att kunna fly från sin bakgrund - den kalla, elaka och klaustrofobiska stad man växte upp i. Känslan av det omöjliga i att växa upp utan förluster, avsked och sammanbrott. Känslan av att alla unga ideal antingen dör eller förändras. Känslan av att den stora, sanna, mytomspunna kärleken ofta är en lögn eller ett nio till fem-jobb.

Det är svårt att koncentrera sig på vad som händer när eftertexterna till "When we were winning" rullat färdigt. Det gör för ont i öronen.

Det är lätt att missa att "Burn heart burn", med det fantastiska partiet "Why is it so we die just as copies/If it's so we're born originals", nästan träffar lika förödande hårt. Eller att "Only life I know" bara är "Shoreline" en gång till, fast med annan text. Eller att den storslagna avslutningen "What clowns are we" är den första schlagerlåt som Broder Daniel gjort.

Nej, "Cruel town" är inget mästerverk. Vissa av Berggrens texter framstår ibland som gnälliga upprepningar från förr. Vissa spår sparkar upp för många dörrar som Broder Daniel lyckades spränga sönder redan för fem år sedan.

Men spelar det någon roll? Det här är ändå så mycket bättre och så mycket vackrare än det mesta som kommer att släppas innan vi skriker "gott nytt år".

Broder Daniel har skrivit och spelat in elva egna varianter av David Bowies "Heroes" igen.

Elva låtar som liknar gnisslande feedback-versioner av Darlene Loves "Christmas (Baby please come home)".

Elva svarta julaftnar som paradoxalt nog främst slår fast att alla kan vara och bli hjältar. För en dag, en kvart eller några få sekunder. Oavsett om man fyllt 15, 27 eller 36.

Ni som inte förstår varför såna här låtar och skivor måste ges ut om och om igen - ni som inte känner hur marken skakar under fötterna varenda gång det sker - har aldrig gillat popmusik.

lyssna på Broder Daniel

Markus Larsson