Lewis Capaldi berör trots röstproblem
Publicerad 2023-03-06
KONSERT Musiken tenderar att låta anonym och Lewis Capaldi hostar så att rösten brister.
Men det fina mötet med publiken räddar en annars svajig konsert.
Lewis Capaldi
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 11 611. Längd: 65 minuter. Bäst: ”Bruises”. Och publikens stöd. De är redo att sjunga så fort Capaldis röst brister. Sämst: Musiken tenderar att bli rätt anonym ibland.
– Shut up for fuck’s sake!
Någon på första raden sjunger så inlevelsefullt att Lewis Capaldi brister ut i skratt mitt i en vers. Med, givetvis, skämtsam ton ber han henne att vara tyst så att han kan fortsätta sjunga. Sedan går han ner, räcker över mikrofonen och låter henne avsluta låten.
– That was awful! utbrister han när hon sjungit klart.
I en tid när popstjärnor formas efter snäva mallar, där både musik och personlighet gjuts för att attrahera den stora massan, är Lewis Capaldi en synnerligen frisk fläkt. Fyra år efter debuten är den skotska dialekten och den jordnära humorn orörd.
26-åringen från Glasgow är i första hand sångare och i andra hand komiker med klanderfri tajming. När Noel Gallagher kallade hans musik för ”fucking wank” 2019 valde Capaldi att gå upp på scen på Glastonburyfestivalen i en Oasis-parkas.
Därunder bar han en t-shirt med Gallaghers ansikte placerat i ett stort rött hjärta.
Året därpå besökte han ”Skavlan” och utsåg sig själv till ”Skottlands version av Beyoncé”.
Musiken kommer därför som en överraskning. Capaldis hela repertoar består av känslofyllda pianoballader. Hans mörkt raspiga röst är den största som exporterats från Storbritannien på senare år.
På scen låter det hela desto mer anonymt. Trots att musiken har berikats med större arrangemang och ett liveband lyckas flera låtar passera utan att göra något större avtryck.
Capaldi står ofta vid stativet, håller händerna hårt om mikrofonen och blundar. Det är som att han försvinner i sina egna känslor, vilket ibland är till hans nackdel. I mindre kända låtar där publiken inte kan sjunga med blir det hela rätt tråkigt att titta på.
Stunderna mellan låtarna är däremot magiska. Lagom till första mellansnacket börjar Capaldi att dansa som en robot och skaka på rumpan. Publiken jublar och artisten frågar vilka som är singlar (”sad lonely bastards!”) och vilka som är i par (”fuck you!”).
Den skämtsamma stämningen mellan Capaldi och fansen är något utöver det vanliga.
Men i kväll har sångaren också allvarliga ögonblick. Redan i andra låten är rösten något svajig, Capaldi hostar och kämpar sig igenom stora partier. Han har känt sig krasslig ett tag, förklarar han, men lovar att stå på scenen så länge han har en röst.
Och visst finns det moment då sången imponerar. Som i fina ”Lost on you” där han helt och håller bär känslorna utanpå kroppen.
Eller när arenan släcks ner, han sätter sig vid sin keyboard och publiken sjunger med i ”Bruises” från allra första sekund. Som i en intim duett.
Plötsligt ber han om ursäkt igen. Rösten sviker mer än vad han hade väntat sig. Publiken jublar som för att trösta den märkbart uppgivne och irriterade Capaldi.
När han kämpar sig igenom genombrottslåten ”Someone you loved” och ber publiken om hjälp med de höga tonerna är känslan ändå så mäktig. Det blir ett rörande avslut på en turbulent kväll, tack vare det villkorslösa mötet mellan Lewis Capaldi och hans publik.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik