Ett hiphoptestamente

Jay-Z reser sig över resten av hiphopvärlden som Empire State Building över Manhattan. Han slår fortfarande ner på sina konkurrenter och fiender med samma pondus och vrede som Vito Corleone.

Jag vet att år 2003 cirkulerat runt 50 Cents axlar. Jag vet att Eminem alltjämt är hiphopvärldens i särklass mest populära artist. Jag vet att Outkast och en mängd olika rappare nere i underjorden gör mer banbrytande musik.

Men ingen har personifierat hiphop lika starkt som Jay-Z, inte sedan 2 Pac och Biggie Smalls sköts ihjäl. Personifierat i den meningen att han har representerat varenda sida av musikstilen - som den sett ut från slutet av 70-talet och fram till att The Neptunes och Timbaland öppnade dörren till år 2000. På skiva efter skiva.

Jay-Z har rullat med de fetaste bilarna och rökt de tjockaste cigarrerna. Han har rappat mycket om stålar och brudar och lite om sociala orättvisor och Nas. Han har byggt upp ett musik- och klädimperium och låtit barnkörer sjunga med i några refränger. Han har samplat de fetaste soularrangemangen från förr. Han har varit skamlöst kommersiell. Han har varit blixtrande produktiv och utmanande.

Alltid med samma trovärdiga och intensiva integritet.

Det är han ensam om.

Föga överraskande framstår också ”The black album” - det allra sista, enligt huvudpersonen själv - som en storartad hyllning och ett avsked. Det är en provkarta över var hiphopen varit, vad den uppnått och vilka hinder den besegrat.

Från Run-DMC-inspirerade ”99 problems” via Eminem-duetten ”Moment of clarity” till 9th Wonder-producerade ”Treath”.

”The black album” är en fet signatur längst ner på Jay-Z:s testamente.

Testamentet visar hur hiphopen såg ut, inte hur det kommer att bli.

Nu får efterföljarna, arvtagarna och utmanarna använda Jay-Z:s blåkopior för att bygga om genren från grunden.

Själv är han klar, trött och less. Han tar farväl redan i tredje låten, ”What more can I say?”:

”We”ll see what happens when I no longer exist?fuck this shit.”

Jay-Z

Markus Larsson